Henrik Jönsson har ju rätt om de gamla medierna
Det enda som verkar oföränderligt är mediernas totala oförmåga att ta till sig kritik.
Toppbild: TT
Debattören, författaren och Youtubern Henrik Jönsson tycker synd om alla som tittar på SVT:
”Trumps seger är naturligtvis svårbegriplig för alla som fortsatt tror på de gamla mediernas analys och verklighetsbeskrivning, men det är nu tydligt att de som ständigt beskriver alla sina meningsmotståndare som ’hot mot demokratin’ eller ’fascister’ inte längre förmår tolka sin samtid alls”, skrev han i en debattartikel i Expressen.
Inte särskilt kontroversiellt för oss som tröttnat på den enahanda bevakningen, där samma vinklar vevades om och om igen. Men i medievärlden tog det hus i helvete och plötsligt hade alla trott att Trump skulle vinna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Särskilt underhållande var när Jönssons drogs inför räfs och rättarting i Sveriges Radios Studio 1. Då fick han debattera mot DN:s kolumnist Susanne Nyström och programledaren, som båda verkade tycka rapporteringen var helt ok. Vilket i och för sig visade att han hade rätt i sak. Frågan var kanske känslig för Sveriges Radio, som trots sparkrav 200–250 miljoner hade 17 medarbetare som på plats bevakade valet i USA. Dock utan att imponera.
Etablerade medier i allmänhet och statsfinansierade i synnerhet har svårt att ta kritik och vill gärna skylla ifrån sig. Ändå mår de bra av få lite stryk emellanåt, så de stramar upp sig. Det finns det till och med forskning på.
Malin Ekman, journalisten som upp sig från SvD eftersom hon ansåg att rapporteringen om Trump var onyanserad, ger onekligen en annan bild av det amerikanska valet på Substack. Enligt henne handlade det inte bara om ekonomin och migrationen:
”Trumps jordskredsseger var ett underbetyg till Biden- och Harrisadministrationen, men den gav också uttryck för något större. En protest mot vad allt fler upplevt som totalitära tendenser i tidsandan. Mot myndigheternas påtryckningar på sociala medie-plattformar att avlägsna politiskt känslig information. Mot impulsen att etikettera denna som ’desinformation’”, skriver hon.
Behöver jag skriva att förtroendet för medier mycket lågt i USA? Eller att misstro mot myndigheter och medier är en perfekt grogrund för påverkansoperationer? Oavsett borde både medier och politiker ägna sig åt självrannsakan.
När Joe Rogan, som har världens mest lyssnade podkast, intervjuade Trump i tre timmar fick avsnittet 50 miljoner visningar på YouTube. Henrik Jönsson finansierar sina videokrönikor på Youtube med pengar från tittarna. Ändå är de roligare, vassare och ofta mer genomarbetade än många alster som pumpas ut från de stora redaktionerna. 151 000 prenumeranter talar sitt tydliga språk. Det är helt enkelt uppfriskande när någon försöker plocka ut bjälkarna ur cyklopernas ögon.
Däremot har han fel när han hävdar att ”medier som påstått att Trump är fascist, Hitler och slutet på demokratin kommer aldrig att kunna återuppbygga sitt förtroende om Amerikas tredje rike inte uppenbarar sig nu.” Det kommer de visst göra genom att helt enkelt låtsas som ingenting. På samma sätt som kappan vändes när det gällde invandringen, Nato och för att inte tala om Sveriges försvar. Numera är det till och med trendigt att vara med i hemvärnet.
Upprördheten över att en uppstickare från de sociala medierna tar sig ton mot de etablerade medierna känns dock igen. Någon som minns kritiken mot bloggarna för en så där femton år sedan?
Förmodligen är det ingen som ens minns vad en blogg var, men på den tiden fanns det många journalister som rasade över att vanligt folk skrev vad de ville i så kallade bloggar på internet. Alex Schulman, som numera har dödsångest över Trumps valseger, inledde exempelvis sin bana som en mycket elak bloggare på Aftonbladet. Sedan var han alltför elak mot en journalist på tidningen, slutade, blev kolumnist på Expressen och skriver numera irrelevanta kolumner i DN. När fan blir gammal blir han uppenbart tråkig.
Kritiken mot att vanliga människor uttrycker sina åsikter offentligt på nätet har med andra ord pågått ett tag. Förmodligen handlar det om makt och tolkningsföreträde. Men att människor själva kan uttrycka sina åsikter är och förblir en demokratisk rättighet. Även om man inte själv håller med.
”Tänk dig en framtid där alla kan vara journalister. Med en laptop och en digitalkamera kan du gå ut, göra ett reportage, och sen publicera på nätet. Mot betalning. I USA är det verklighet,” skrev DN förundrat i en artikel 2006. Det har hänt en hel del sedan dess, om man säger så. Det enda som verkar oföränderligt är mediernas totala oförmåga att ta till sig kritik.
Kanske är det dags att lyssna på Henrik Jönsson, eller varför inte helt enkelt bli bättre?
***
