Herman Lindqvist: Äntligen höst
Då de svenska semestrarna slutade kunde jag läsa artiklar i varenda tidning om den ångest, depression och apati som drabbade folket som återgick till sina arbeten. Antalet ansökningar om skilsmässa ökade drastiskt, kunde jag också läsa. Det var som om hela nationen hade försatts i ett tungt sorgearbete, alla sörjde sommaren som tagit slut. Vemod och längtan låg över nationen. Man sörjde det som varit och fruktade det som skulle komma. Några tidningar försökte pigga upp sina läsare med artiklar om att julledigheten kunde förlängas till tre veckor, bara man planerade klämdagar och annat på ett smart sätt.
Det fanns alltså någon liten ljusglimt i änden på den mörka tunnel som nu hade öppnats för nationen, den långa tunneln som ska leda till nästa sommar och semester, den enda tid på jorden som nordborna anser vara det riktiga livet, allt annat är bara ett slags livsuppehållande verksamhet i väntan på nästa års tre sommarmånader.
Här i Frankrike är övergången från sommaren till hösten precis tvärtom. I stället för nostalgi och apati kastar sig fransmännen in i något som närmast kan liknas vid en karneval. Här ser alla fram emot den tid som komma skall. »La rentrée«, återkomsten, heter det. En våg av entusiasm drar över nationen. I stället för att sörja sommaren som dött, ser fransmännen fram emot det som nu komma skall, som en pånyttfödelse.
Varje politiker med självaktning arrangerar en fest där han, inför så många inbjudna journalister som möjligt, håller ett synnerligen viktigt tal. Åtminstone kallar han till presskonferens där han brunbränd och frustande av energi och arbetsglädje kungör sitt höstprogram, planerna som ska rädda Frankrike, ja varför inte hela mänskligheten. I år höll presidentkandidaten och högermannen Sarkozy sin presskonferens redan i mitten av augusti.
Tv-kanalerna öppnar sina nyhetssändningar i nyinredda studio. Tidningarna har ny layout. Varenda affär har skyltar med »la rentrée« och erbjuder nya varor, nya sortiment, nya modeller. Teatrarna har galapremiär.
De stora snabbköpen har hundratals hyllmeter med la rentrée-material för skolbarnen. Med irrande blickar trängs föräldrarna och deras ungar vid dessa hyllor med långa inköpslistor i händerna, där varje lärares speciella önskemål vad gäller pärmar, marginaler, linjer på arken, pennor och annat noga är angivet. Ingen fransk elev skulle drömma om att infinna sig med annat material än vad magistern har bestämt och sällan har två lärare samma önskemål.
September är den härligaste månaden i Paris. Då är allting som var stängt i augusti öppet. Det är fortfarande varmt, men inte hett. Gatucaféerna fylls, ostronen är tillbaka och är godare än någonsin. Snart kommer de första smakproven från årets vinskörd. Livsglädjen återkommer, det ligger förväntan och glädje i luften.
Visst blir bladen så småningom gula på träden även här, visst kan det hända att det nästan är frost på marken en kylig morgon i slutet av september och kastanjerna faller med dova dunsar på de parkerade bilarna vid parkerna, men här är det ändå ytterst få som på höstmorgnarna släpar sig med tunga steg från platserna där de tillbringat dygnsvilan, som det så vackert heter på svenska. I Paris rusar folk fram på hösten i ett slags glad förväntan och entusiasm. Härligt! Hösten är äntligen är och nu ska vi alla göra rentrée, inte bara skoleleverna.
Så kan man också göra med hösten. Det är i alla fall roligare än ångest, apati och skilsmässa.
