Herman Lindqvist: Frankrike går inte längre att regera

Än en gång knastrar glassplitter under fötterna då jag går på gatan. Sirener tjuter och runt hörnet står oändliga rader med kravallpolisens bussar parkerade, och jag tänker att den franska revolutionen bröt ut 1789, men den har inte slutat än.

Då och då »återställs ordningen«, försäkras det. Barrikader rivs. Gator rensas. Glas sopas upp. Statschefer kommer och går. Regeringschefer försäkrar att allt är bra – men så brakar det loss igen: vrålen, stenkastningen, tårgasen och explosionerna.

Fransmän är ett otåligt släkte som aldrig finner sig i ett impopulärt beslut, inte ens i demokratisk ordning fattade impopulära beslut. Är tillräckligt många emot, så visar de det genast och hörbart. Hjälper inte det så höjer de volymen i högtalarna och kalibern på projektilerna. Hjälper inte det så sticker de käppar i alla samhällshjulen så att allt stannar. Det brukar hjälpa till slut. Besluten rivs upp. Så har det varit sen 1789 och så kommer det nog förbli i 1789 år till i detta splittrade och elitistiska land.

Det som förvånar nedresta svenskar från landet Lagom, vana vid konsensus och samförstånd, är det enorma tålamod som strejkdrabbade parisare visar utan att någon börjar tala om »drabbade ­tredjeman«. Människor som i andra lägen är livsfarligt otåliga, finner sig utan större knot i tågstrejker, inställda semesterflyg, utebliven post och stängda banker, vilket kan inträffa när som helst som en reaktion på ett parlamentsbeslut som inte alls har med dessa funktioner att göra. »Chacun son tour«, säger parisarna, vad de menar är: Nästa gång är det min tur.

Det är vad som blivit kvar av slagorden från 1789, nämligen friheten, jämlikheten och broderskapet i själva rätten att göra uppror. Den gäller alla och därför står man ut. Nästa gång är det min tur och då jäklar ska jag avreagera mig. »Republique« är lösenordet. Varje politiker som vill bli något (det vill säga president) bildar ett parti med sig själv som kejserlig majestät i centrum, men med ordet »Republique« i namnet.

Vid varje framträdande ska han minst en gång i minuten utropa »La ­Republique!« och prisa de »republikanska värdena«. I dem ingår rätten att välta bilar då du så känner och din rätt att förhindra att jag kommer till jobbet. Det är den franska demo­kratiska trosbekännelsen, det mantra som ger väljarna trygghet och igenkännande.

Men är det effektivt? Nej, dessvärre. Utvecklingen sker i något slags långsam tangotakt med ett steg framåt och två steg bakåt. Samtliga politiska ledare från höger till vänster är förbrukade och har tappat väljarnas förtroende. Presidentens gummiansikte får fler rynkor för varje ­bekymrat framträdande i statstelevisionen, men någon lösning har han inte och hans trovärdighet är noll.

Frankrike går inte att regera ­längre. Samhället har enorma varbölder av problem som så fort som möjligt måste tas bort: hela skol- och undervisningssystemet, rättsväsendet med domstolar och fängelser, pensionerna; lagarna på arbetsmarknaden, hela statsapparatens organisation, men så snart någon politiker bara nämner att reformer måste tillgripas – hörs sirenerna, tjuten, högtalarrösterna och stenarna yr genom luften och där stoppas den reformen.

Under tiden sjunker Frankrike sakta ner i alla tabeller. Det enda som ökar är arbetslösheten, statsskulden och en djup känsla av håglöshet och depression. Allt fler unga fransmän emigrerar. Redan nu bor det många hundra tusen unga fransmän i London.

Det är med sorg i hjärta jag går hem längs de krasande trottoarerna för att ­tvätta tårgasen ur ögonen.