Herman Lindqvist: Ny opera nu!

Ska Stockholm få ett nytt operahus? Med ny regering och ny regim i Stockholm kanske det äntligen börjar hända något. Den gamla operan är för liten och för gammalmodig, ett nytt hus är nödvändigt. Så har det varit i flera år. Under tiden som de ansvariga i Stockholm har begrundat detta faktum på sedvanligt långsamt svenskt vis, har Helsingfors och Köpenhamn fått nya operahus och i Oslo har man börjat bygga nere vid hamnen. Likadant är det i de flesta kulturmedvetna huvudstäder i Europa. Paris fick sitt nya hus för många år sedan. De klassiska operahusen i både Wien och Milano har totalrenoverats och moderniserats genom tillbyggnader.

Snart tvingas även Stockholm fatta ett beslut och redan nu har den stora svenska våndan satt in.
Om man bygger nytt – ska det bli stort och spektakulärt, ett profilbygge, en byggnad som blir en symbol för staden, ungefär som operahuset i Sidney?

Eller ska man bygga diskret, kanske rent av bygga på huset som redan finns, så som man gjorde i Wien och Milano? Man kan också bygga en modern opera som i Tokyo. Där ligger salongen och de stora scenutrymmena insprängda i en helt normal, tråkig, kontorshusliknande byggnad, som inte sticker av på något vis.

Nu tycks den svenska mentaliteten tyvärr vara så funtad, att så snart någon nämner större spektakulära byggen, slås alla bromsar till. I Sverige hukar man sig genast mumlande »vård – skola – omsorg«. Här tar man sällan ut svängarna.

Moderna museet i Stockholm är ett typiskt exempel. Ingen annanstans i världen bygger man ett modernt museum med ambitionen att det ska smälta in i omgivningen – inte sticka ut trots att själva idén med ett museum för modern konst är just att det ska sticka ut, det ska ju vara museet för den nyaste och djärvaste konsten, inte för det som är anpassat och smälter in.

I Stockholms snart åttahundraåriga historia har man bara vågat ta i ordentligt tre gånger. Första gången var då Stockholm slott började byggas. Det måste ha framstått som ett gigantiskt rymdprojekt i den dåtida trånga och stinkande huvudstaden med ca 70 000 invånare. Den andra gången var då Stockholm stadshus byggdes med sin campanile till stadshustorn och huskropp som Palazzo Ducale eller något annat palats nära San Marco-platsen i Venedig. Det liknade inte något tidigare bygge, det var så osvenskt man kunde tänka sig, men den gången vågade stadens myndigheter och det blev vackert. Den tredje gången Stockholm tog i var, dessvärre, då Globen byggdes.

Det finns redan nu hukande, försiktiga experter i Stockholm som försöker styra bort tankarna på ett spektakulärt bygge genom att formulera frågan så här:

Ska vi ha ett profilbygge eller ett operahus som gör det möjligt för så många som möjligt att se och njuta av opera?

De låtsas inte om att det finns en tredje möjligheten: ett profilbygge som dessutom gör det möjligt för så många som möjligt att njuta av operan.

Nu är stunden kommen för Sverige och Stockholm att verkligen ta i ordentligt, att släppa loss alla kreativa krafter och skapa ett operahus som inte liknar något annat i världen. Pengarna ska naturligtvis komma från både stat och kommun samt från privat håll. Gör finansiellt stöd till kulturbyggnader avdragsgilla, låt gärna privatfinansiärerna köpa sig loger och stolar, huvudsaken att projektet genomförs. För det går att skapa stort och nytt och samtidigt driva såväl skolor som vård och omsorg.

Våga ta i ordentligt, gärna i ett arkitekturens femstrukna C!