Herman Lindqvist om Sveriges nationaldag

Vi närmar oss den 6 juni och därmed också de obligatoriska debatterna om varför vi ska fira nationaldag, om vem som är svensk egentligen och huruvida det, när allt kommer kring, finns något som heter Sverige. Debatterna brukar domineras av liberala skribenter i Dagens Nyheter och Expressen och är i själva verket det svenskaste som finns, för i inget annat land ifrågasätter man sig själv och förnekar man sin nationalitet på det viset som svenska kulturdebattörer brukar göra.

Varje år försöker någon visa att det vi kallar svenskt i själva verket är något annat, oftast tyskt. De skriver att varken svenska folket eller svenska språket är särskilt svenska och så vidare. En del skribenter tror att invandrarna tar illa upp av att svenskarna hissar flaggan och firar sin nationaldag – som om inte invandrarna är medvetna om att de invandrat till ett land som heter Sverige och att detta lands flagga är gul och blå. De flesta invandrare finner det fullständigt naturligt att medborgarna i deras nya hemland är stolta över sitt land. Vem vill flytta till ett land där folket skäms på sin nationaldag och vägrar hissa sin flagga?

Vad dessa liberala fosterlandsförnekare glömmer bort är att inget land har uppstått direkt ur jorden utan invandring och utan påverkan utifrån. Det som gör Sverige unikt i världen, unikt svenskt, är att bara vi har just vår egen mix av invandring och påverkan i våra egna doser och i vår egen kronologiska ordning.

I cirka tusen år har det funnits något som liknar Sverige på kartan. Ingen vet exakt när landet föddes. Den 6 juni har firats i hundra år, låt oss därför kalla den dagen för Sveriges födelsedag. När det handlar om vår egen personliga födelsedag så vill vi ibland fira rejält, men ibland vill vi bara glömma bort den. Så kan man göra med hela Sveriges födelsedag också. Fira den som vill.
Ingen, inte ens den mest rabiate liberal, vill väl helt avskaffa en ledig dag, men den får tydligen bara inte heta nationaldag. Andra menar att 1 maj är helt antikverat och borde avskaffas. En och annan kanske inte vill fira långfredagen. Mycket snart kommer vi att få krav på att Muhammeds födelsedag bör införas i almanackan liksom Ramadan. Varför inte en egen dag för Buddha om nu Jesus födelsedag ska firas av hela folket?

Det är märkligt att inte en enda av virrpannorna i den liberala pressen ännu har kommit på den slutgiltiga lösningen på vad dagarna ska heta och varför de ska firas. Avskaffa deras namn, kalla dem bara: första helgdagen, andra helgdagen och så vidare. Sålunda blir alla helgdagar religions-, köns- och politiskt neutrala. De är inte fler än tio per år, så de är lätt numrerade.

Det har möblerats om många gånger i den svenska almanackan. Värst var Gustav III som efter sin statskupp ville få fart på Sverige genom att med några pennstreck stryka så många helgdagar att Sverige fick en hel månad av nya arbetsdagar. På den tiden hade vi inte bara annandag jul, påsk och pingst utan dessutom tredje- och fjärdedagen av dessa helger. Vi hade Maria bebådelsedag som helgdag, skärtorsdagen och ett antal så kallade gångedagar. Gustav tog bort tjugotre helger.

Själv kommer jag fortsätta att fira nationaldagen, som Sveriges egen födelsedag. Det tycker jag är det minsta man kan göra för ett så gammalt och fint land.