Herman Lindqvist: Sorry, alla republikaner

 Jag hoppas att ni tittade ordentligt på tv-bilderna på den leende och alltmer avspände Carl XVI Gustaf på hans 60-årsdag och att ni sparat kvällstidningarnas extranummer om kungen. Hyllningarna på 60-årsdagen kommer nämligen att finnas med i fram­tida historieböcker. Det var den dagen som den svenska monarkin tog ny fart. Uppåt.

Det är lika bra att ni vänjer kära ­republikaner, så här och ännu mer kungligt kommer det att vara i Sverige i många år framåt. Med tanke på kombinationen av de gener kungen har och tillgången till landets bästa läkarvård, kommer Carl XVI Gustaf rimligtvis att få vinka till folket minst så där en 25–30 gånger till i fram­tiden. För varje gång kommer han att vara alltmer populär, därför att ju äldre han blir desto tryggare har han blivit i sin roll, desto mer avspänd och öppen. Detta visade han så tydligt i födelsedagsintervjuerna och i alla sina framträdanden.

Inom några år är han inne i en period då majoriteten av svenska folket aldrig sett någon annan kung. Han blir landsfadern som förkroppsligar tryggheten, historien och det bestående i en annars ständigt skiftande värld. Riksdagar öppnas och avslutas. Statsråd kommer och går. Även statsministrar avgår till slut, till och med i Sverige. Men kungen består.

Svenska folkets kärlek till monarkin kan inte förklaras med förnuftsskäl helt enkelt därför att människan inte är rationell hela tiden, människan är ingen robot. Om sakliga förnuftsskäl hade styrt verkligheten, så hade monarkin redan varit avskaffad. Det fanns några tillfällen under 1900-­talet då situationen var idealisk för republikanerna, som i virvlarna efter Gustaf V:s homosexskandal, men inte ens då vågade sig republikanerna ändå fram. I stället blev monarkin mer och mer en monarki i ­tiden. Likadant har det varit i våra nordiska grannländer. Därför är det så i denna dag att världens mest demokratiska och mest socialt utjämnade länder, Sverige, Norge och Danmark, är och har aldrig varit något annat än monarkier.

Nu kommer Sveriges republikaner att föra en tynande tillvaro i sina skyttevärn på tidningarnas ledarsidor, ständigt väntande på ett tillfälle att få avlossa de stora kanonerna. Där kommer de att få sitta på pass i minst 30 år till. Många av dem tror att deras stund ska komma då den nuvarande kungen bärs ut. Men så fungerar varken historien eller människorna. Att byta statsskick är inte som då man byter till en ny och bättre modell för att den gamla ­bilen tagit slut.
De ritualer och ceremonier som automatiskt utlöses under en kunglig landssorg, omvandlar sorgen till kärlek och värme som läggs på efterträdaren. Kronprinsessan Victoria är redan i dag bättre förberedd för sin uppgift än vad hennes far var i samma ålder. Och hon är dubbelt mer älskad.

Monarkin kommer att göra sig påmind på många sätt under de närmaste åren. Om fyra år är det 200 år sedan Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare. Dynastin har redan nu suttit längre än någon annan kungafamilj i vår historia. Då det jubileet firas 2010 har Carl XVI Gustaf varit kung i trettiosju år, näst längst av alla kungar sen Gustav Vasas tid. Allt detta kommer ytterligare att förstärka och befästa monarkin.

Ja, kära republikaner, så här kommer det rulla på. Om inte kungafamiljen grips av kollektivt vansinne och flippar ut fullständigt, så är vägen utstakad, en trevligt kunglig och pampig väg med fanfarer och ridande högvakt.

Take it or leave it, som det heter på nusvenska.