Hildebrandt: Domedagen har blivit trendig – igen

Det verkar inte bättre än att domedagen blivit trendig. Igen.

I tv-serier, filmer och reportage dånar apokalypsens fyra ryttare fram genom handlingen som mongoler på härjningståg och det verkar inte finnas någon ände på katastroferna.

I danska Netflixserien »Regnet« försöker en grupp ungdomar överleva, sex år efter att ett virus utplånat merparten av befolkningen. I norska »Vågen« kämpar en geolog för att rädda sitt samhälle från en tsunami. I »Walking dead« äter zombies på resterna av mänskligheten. I den kinesiska storfilmen »Wandering earth« bogseras jorden bort från en slocknande sol. Det finns knappt något kvar att inte frukta.

Måhända är det en naturlig reaktion på att medierna är fyllda med klimatkatastrofen, översvämningar, oväder, skogsbränder, krig, flyktingströmmar samt en hotande lågkonjunktur. Medborgarna uppmanas att ha ett lager mat hemma, ta ansvar och inte räkna med statens hjälp.

Då det är kanske bra med några dystopiska undergångsfilmer som mental förövning.

Vissa har tagit preppandet till en helt ny nivå. I Svenska Dagbladet skriver den amerikanske professorn Douglas Rushkoff om ett möte med superrika män som förberedde sig för »händelsen.« Det var deras omskrivning för miljökollaps, social oro, kärnvapenexplosion, virus eller en dator som förstör allt. Trots all makt och rikedom ansåg dessa män att katastrofen var oundviklig och att det gällde att rädda sig själv och sina närmaste.

En vd för ett finansbolag berättade att han hade nästan slutfört bygget av ett eget bunkersystem. Där skulle privata säkerhetsvakter hålla den besvärliga pöbeln borta och vd:n bekymrade sig över hur dessa skulle kunna hållas lojala, när pengar saknar värde. Det givna svaret torde vara att vakterna borde få ta med sig sina familjer, annars skulle vd:n ifråga förmodligen tämligen omgående skjutas bort. Styrka, råhet och slughet tenderar att övertrumfa förmågan att leda företag och förutse marknaden i skarpt läge. Men riktigt så långt gick inte den konversationen.

Fast katastrofen är egentligen en urgammal story.

I »Daily news, Eternal stories« skriver journalistprofessorn Jack Lule om de arketyper som funnits i människors berättelser sedan tidernas gryning ända till dagens nyhetsmedia. Där finns hjälten, det oskyldiga offret, bedragaren och syndabocken.

Framför allt finns där syndafloden; Guds/gudarnas vrede som sveper över mänskligheten som straff för våra synder. Bara några få utvalda kommer att överleva. Som Noa och hans familj med djur och bautastor ark. Eller mångmiljardärer med egna bunkersystem. (Såvida inte deras säkerhetsvakter gör uppror och slår ihjäl dem.)

Klimatkrisen verkar följa dramaturgin till punkt och pricka i denna uråldriga mytologi. Den är straffet för västvärldens frossande av naturresurser, Moder jords hämnd på nuvarande och kommande generationers oskyldiga offer.

Alla bär skuld. Alla är syndabockar oavsett botgöring med källsortering och cyklande.

Inte så konstigt att folk får flygångest, husdjursångest och Gud vet vad.

Personligen tycker jag att defaitistismen är det mest skrämmande av allt. Att katastrofer utmålas som oundvikliga och att masterplanen inte är att finna konstruktiva lösningar, utan att gömma sig i ett hål. Här snackar vi verkligen om att ge upp på förhand.

Greta skänker i alla fall hopp när hon manar mänskligheten till handling.

Och är det något vi verkligen kan lära oss av myterna är att där finns hjältar och hjältinnor som aldrig, någonsin ger upp. Det är faktiskt trösterikt mitt i allt fiktivt och verkligt elände.