Hit med pengarna, Borg

Vi upplever den värsta finansiella krisen sedan 1929. Den har sitt ursprung i USA där reallönerna inte har stigit sedan 1970-talet.
Löntagarna har tröstats med obegränsad tillgång på krediter. Under Clinton-administrationen blev det en lagstiftad mänsklig rättighet att få låna på sin bostad även om man inte kunde förväntas klara räntorna. Det fick ordnas med nya lån på fastighetens växande marknadsvärde.

I många europeiska länder ser bankerna med misstänksamhet på folk som vill låna pengar, till exempel i Italien är hushållen närmast skuldfria. Men europeiska banker har lurats av de värdepapperiserade produkter som de smarta pojkarna från Harvard Business School satt på marknaden. Det hade varit bättre att låna ut till de egna kunderna.

En bank får låna ut 10–20 gånger sitt egna kapital. Förlorar banken en miljard måste den alltså kräva låntagarna på 10–20 miljarder. Det får konsekvenser i den reala ekonomin.

Finanskrisen är värst i USA och Storbritannien där statsfinanserna är usla och hushållen skuldsatta över öronen. Brown, Sarkozy och Obama vill lösa problemen genom att vräka ut pengar och öka budgetunderskotten. Men fru Merkel och hennes finansminister Steinbrück ställer inte upp på keynesiansk expansion och jämförs nu med regeringen Brüning som banade väg för Hitler.

Fru Merkel har en åsiktsfrände i Anders Borg. Han kommer liksom Göran Persson från Katrineholm och vill inte förslösa arvet efter denne, nämligen starka statsfinanser. Men Borg har en reserv som kan användas för stimulans utan att belasta statsbudgeten.

Innan Sverige styrdes av visa män från Katrineholm ville socialdemokraterna införa det jugoslaviska systemet i Sverige.

»Jag är övertygad om att det ekonomiska system som byggts upp i Jugoslavien ... tillhör en av vårt århundrades mest betydelsefulla sociala innovationer«, skrev till exempel professorn och s-riksdagsmannen Bo Södersten.

Löntagarfonderna, som var avsedda att etablera det jugoslaviska arbetarparadiset i Sverige, finansierades genom en avgift på företagen konstruerad av LO-ekonomen P-O Edin, och utgick från att tillgångar bara kunde stiga i värde. Samma resonemang som låg bakom Clintonadministrationens kreditlagstiftning. Det största oppositionspartiet, moderaterna, hävdade att löntagarfonderna var konfiskation.

Det är en rättsprincip att den som har utsatts för konfiskation ska få tillbaka sin egendom. Men när löntagarfondsfrågan lett till en borgerlig regering glömdes alla principer.

Så här skrev skatteminister Bo Lundgren i en proposition, undertecknad även av statsminister Carl Bildt: »De skattebetalningar som byggt upp löntagarfonderna har levererats av företagen. Det rätta vore enligt min mening att dessa återbetalas till företagen vilket emellertid av praktiska skäl inte är möjligt.«

Sedan Ny demokrati och socialdemokraterna enats om att hälften av löntagarfonderna skulle återbetalas tvingades regeringen Bildt att göra upp med Ian Wachtmeister om att skifta tillbaka en tredjedel i form av investmentbolagen Atle och Bure. Det var helt okomplicerat. Bildt och Lundgren hade således, medvetet eller ej, vilselett riksdagen.

Grovt räknat två tredjedelar av fonderna finns kvar, cirka 20 miljarder i 1992 års penningvärde. De borde Borg nu skifta tillbaka till de rätta ägarna.

Om inte är det angeläget att berörda företag väcker grupptalan mot svenska staten vid internationell domstol. Konfiskation har lång preskriptionstid – egendom som beslagtagits redan på 1930-talet restitueras nu med eller utan domstolsbeslut i flera europeiska länder.