Hjälp Ukraina att bygga bomben

I min premiärkolumn här i Fokus i våras argumenterade jag för behovet av en blågul atombomb. Nyligen föll Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj mig i talet. 

Vid Europeiska rådets möte i Bryssel i oktober sade ledaren för den andra blågula nationen, att Ukrainas säkerhet endast kan garanteras av antingen ett Nato-medlemskap eller egna kärnvapen. Zelenskyj lät också antyda, att krig med Ryssland aldrig skulle ha brutit ut om Ukraina i mitten av 1990-talet hade valt att behålla de knappt 2 000 kärnvapenstridsspetsar som den forna Sovjetunionen placerat ut på landets territorium, och som vid tiden utgjorde världens tredje största kärnvapenarsenal. 

Vad som i stället hände var att Ukraina ingick den så kallade Budapestuppgörelsen med Ryssland, Storbritannien och USA, och bytte de sovjetiska kärnvapnen mot säkerhetsförsäkringar från de tre stormakterna. Hur lite dessa löften var värda visade sig ett par decennier senare när en av de stater som hade undertecknat uppgörelsen invaderade Ukraina och de andra två nöjde sig med att sända lyckönskningar och materiel. 

Det är alltså inget fel på Zelenskyjs kontrafaktiska resonemang. Ukraina hade verkligen varit säkrare om landet inte förlitat sig på väst, utan haft en trovärdig nationell avskräckningsförmåga. 

Ändå vill Zelenskyj tydligen vandra den vägen ännu en gång. Vid en efterföljande pressträff i Bryssel ”förtydligade” han sig och sade, att Ukraina inte planerar att skaffa sig kärnvapen. Presidentens drastiska kommentarer var egentligen menade att understryka, att det inte finns något annat realistiskt säkerhetsarrangemang för Ukraina än Nato-anslutning. 

Men Ukraina kommer av en mängd olika orsaker inte att bli Nato-medlem, åtminstone inte på Ukrainas villkor. Möjligen kan man tänka sig, att Nato erbjuder landets västra del att bilda ett slags nytt Västtyskland med en starkt militariserad gräns mot förlorat östligt territorium. Kommer Ukraina, i så fall, att ställa upp på att varaktigt stympas? 

Och vad är det som säger att ett sådant ”Västukraina” i Nato inte skulle ställas ensamt mot Ryssland i händelse av en ny invasion i framtiden? Förmodligen har Ukraina redan i dag erhållit det stöd som Nordatlantfördragets artikel fem maximalt kan innebära för ett geopolitiskt sett litet land inom den västliga försvarsalliansen. 

Sverige befinner sig i en liknande situation som Ukraina; även vår regering lägger alla ägg i Nato-korgen. Kanske borde de bägge länderna i stället samarbeta för att trygga varandras framtid, i enlighet med den blågula ödesgemenskap som Zelenskyj våren 2022 talade om i Sveriges riksdag? 

Det vore följdriktigt. I samband med Nordiska ministerrådets möte i Reykjavik häromdagen, och i närvaro av Zelenskyj, redogjorde statsminister Ulf Kristersson för fördelningen av Sveriges senaste stödpaket till Ukraina. En avsevärd del av pengarna, 20 miljoner euro, ska stötta framtagandet av ny försvarsmateriel i Ukraina. 

Efter samma linje är det tänkt att Försvarets materielverk, FMV, ska etablera en närvaro i landet. Sverige kommer att ”gå från donation till produktion”, enligt försvarsminister Pål Jonson. Försvarsföretaget Saab talar i en artikel i Affärsvärlden till och med om att ha fabriker i Ukraina. 

Men varför ska Sverige begränsa sig till att hjälpa Ukraina med att bygga haubitsar? Varför inte samäga ett stort försvarsprojekt till nytta för båda parter? 

Mer än en fjärdedel av Europas kända uranfyndigheter lär finnas i Sverige och regeringen har i år öppnat för att lyfta förbudet mot uranbrytning. Ukraina å sin sida har fram tills relativt nyligen varit en kärnvapenstat. Med gemensamma krafter skulle de blågula, förmodligen på ganska kort tid, kunna bygga en atombomb. 

Det kan förefalla närmast som en hädelse i nuvarande tid med ökad krigsrisk att föreslå en sådan satsning. Men idealet om nedrustning och ickespridning av kärnvapen har, faktiskt, blivit ett sätt för den så kallade atomklubbens få medlemmar att behålla status quo och kunna utöva påtryckningar mot andra länder. Att ha makten förknippad med kärnvapen spridd på fler är bra för stabiliteten i den internationella ordningen. 

På en punkt hade Volodymyr Zelenskyj fel i vad han först sade om kärnvapen: Nato-medlemskap och nukleär avskräckning är inte likvärdiga alternativ. En atombomb är mycket mer respektingivande än någonsin en artikel fem. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Vad gör vi nästa gång vi behöver Ungern?

Läs även: Skyddar artikel 5 mot alla angripare?