Högern borde se och lära av Yellowstone
Konservatismen i serien är befriad från dagens vanvettiga konspirationsteorier och clownfascism.
Toppbild: Skyshowtime
Det är sannerligen inte ofta man bjuds på god konservativ underhållning nuförtiden. Alltså gäller det att passa på när den väl bjuds. Och som den bjuds i Yellowstone.
Denna mastodont till TV-serie har Kevin Costner i huvudrollen som John Dutton, ansatt markägare och plågad patriark. Ansatt är förresten bara förnamnet: snart sagt alla vill åt Duttons jättelika ranch i Montana. Indianstammen han har till granne vill bygga ett kasino på ägorna. Skrupellösa hedgefondförvaltare i New York dreglar över möjligheterna att skapa ett nytt Aspen, alltså ännu en lekstuga i bergen åt techmiljardärer, tantrasexrådgivare och TED-pladdrare. Med direktflyg, såklart, från både öst- och västkusten. Och då behövs en ny flygplats – som är tänkt att byggas mitt i Duttons rike. Därtill flåsar miljörörelsen honom ständigt i nacken. Han är trots allt boskapsuppfödare.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är mycket som gör Yellowstone till något helt annat än åttiotalssåpor som Dallas, Dynastin och Falcon Crest. För det första är John Dutton ointresserad av pengar; allt han vill är att skydda en livsstil där man, som han ofta uttrycker det, inte lever av marken utan med den. För det andra handlar serien om att förstå och försvara sin manlighet. (De äldre jetsetsåporna kretsade oftare, skulle jag påstå, kring kvinnors makt, frigörelse och lustar).
För det tredje och viktigaste är Yellowstone ren och skär konservativ propaganda, av ett slag som sällan skådats sedan de antika stoikerna. Men det är en konservatism kliniskt befriad från såväl Reagans nyliberalism som de väckelsekristna inslagen i det republikanska partiet, liksom från dagens vanvettiga konspirationsteorier och clownfascism. Här finns ingen medfödd frihet utan ansvar, bara ärvda bekymmer, hedersamma utbrott av självförsvar och en innerlig önskan om att bli lämnad ifred. Cicero hade älskat varje sekund.
Världsåskådningen som iscensätts i Yellowstone skulle kunna vara hämtad från J.D. Vance, numera tyvärr Trump-lojal republikansk senator men en gång i tiden unisont hyllad för sina insikter om USA:s klassmotsättningar – och inte minst konflikten mellan stad och landsbygd – i självbiografin Hillbilly Elegy. John Dutton har nämligen ett antal vettiga poänger, mitt i all råbarkad problemlösning. Han är inte galen, han är bara så jagad från alla håll att han för länge sedan glömt bort hur priviligerad han faktiskt är.
Framför allt är Dutton inte politisk för fem öre. Och så brukade det, hör och häpna, en gång vara med högern. Den var tjurig och envis och alltid, dygnet runt, skeptisk. Den trodde inte på några universallösningar – och därmed inte heller på några universalproblem, i stil med ”invandringen” eller ”integrationen”. Högern i sina bästa stunder (de dåliga behöver vi inte påminna om) såg ut och lät som Gösta Bohman med täljkniven på sin skärgårdsholme, som Obi-Wan Kenobi i sin ökenhydda på Tatooine eller som Torbjörn Fälldin hemma på sin gård.
Den gamla hederliga konservativa högern var lika rädd för radikala skrytsamhällsbyggen som den var för konformismens stöveltramp, oavsett om fanorna vid paraden var röda eller bruna. Inte heller hade den något till övers för narcissism och fuskspel. En gång i världen – och det kan vara svårt att tro i dag – men en gång i världen sparkade republikanerna ut sin egen sittande president från Vita huset. Och då var Nixon inte en tiondel så illa som Trump.
Om det är något dagens USA behöver så är det ett högerparti som vrider sin egen klocka tillbaka till Eisenhowers femtiotal. Det skulle rädda livet på både den amerikanska republiken och det globala politiska samtalet. Det är svårt att tänka sig en bättre start på ett sådant projekt än att partigängarna pyser upp några iskalla ölburkar och börjar sträcktitta på Yellowstone. Helst igår.
(Yellowstone finns att streama i Sverige på Sky Showtime.)
***
