Hollywood och Centern förenas i värdegrundshyckleriet

Jag har ingenting emot Will Smith. Förutom, möjligen, att jag tycker han är en smula överskattad. Både som ”skön snubbe” och actionhjälte. Fast det är inte jag som ska bedöma super-succéer som Men In Black. Det är biljettköparna. De bestämmer. Punkt slut.

Jag håller inte heller den – som det såg ut – jättehårda örfilen han delade ut till Chris Rock på Oscars-galan särskilt mycket emot honom.

Alltså, det var en jättedålig grej han gjorde, jag menar ingenting annat. LAPD (Los Angeles Police Department), borde åkt dit och plockat honom direkt. Något tjänstgörande befäl måste ha ägnat åtminstone ett halvt öga åt direktsändningen. Och adressen för Oscars-galan borde vara bekant.

Och om nu inte polisen var fungerande – de kanske gick någon viktig kurs i mångfaldsarbete och kritisk rasteori den söndagskvällen – så borde de ansvariga för galan sagt till Will:

Will Smith gjorde bort sig inför hela världen. Big time. Men vi alla gör bort oss ibland. Och han gjorde det för att han uppfattade att hans hustrus heder var kränkt. Det finns sämre skäl att smacka till någon… Och vem är jag att kasta första stenen? Jag har – ska ni veta! – också gjort mig; lyckligtvis i mindre bevakade sammanhang.

De som verkligen gjorde bort sig, var Hollywoodstjärnorna som kollektiv. Sigge ”El Siggo” Eklund tog upp det pregnant och pedagogiskt i den podd han sänder ut tillsammans med Alex Schulman.  Han demonstrerade övertygande att nästan ingen vågade ha någon åsikt om det som hände.

Här några ljudklipp El Siggo Eklund spelade upp från Vanity Fairs klassiska Oscars-efterfest:

Minnie Driver: Det var djupt personligt, vi var vittne till en situation där känslorna var starka och jag förstår alla sidorna hos båda parter.

Michala J Rodrigues: Ibland händer saker mellan människor, vi kan inte döma människor efter deras enskilda ögonblick, de är båda mänskllga i det här.

Colman Domingo: Han visade i tacktalet att han förstått sitt tillkortakommande och han ville be oss alla om ursäkt, han är en så fin människa. Och de bästa skådespelarna är bäst för att de agerar i nuet, och det här var ett sådant nu.

Hollywood-eliten utnyttjar normalt varje tänkbart (instagram)tillfälle att ta avstånd från våld och övergrepp. De varnar för mikroaggressioner, de hävdar att silence is violence. Och om en svart man – i detta fall Chris Rock – drabbas av våld från mäktig person, då träffar skiten fläkten, det ska gudarna veta.

För Hollywood är så moraliskt.

Hela Oscars-organisatonen har instiftat nya kriterier, vilka stipulerar att minoriteteter ska vara representerade i nyckelroller i filmproduktionen. Annars kan filmerna inte vinna pris. Den här inställningen är redan påtaglig i de filmer som faktiskt görs och hyllas. De handlar i allt högre grad om funktionshindrade, svarta, av historien missynnade, om HBTQ.

Publiken är inte road (biljettsiffrorna, det ska erkännas, är ett dåligt mått i pandemitider, fast den diskussionen tar vi sedan). Men moralens (regnbågs)flagga vajar vackert i vinden.

Moral moral moral. Ryggrad ryggrad ryggrad. Och som en booster, har man på sistone kunnat plocka in extra moralpoäng, genom att vifta med blågul flagga (Ukrainas, alltså, inte Sveriges).

Men när Will Smith – en tung makthavare i Hollywood, med potentiellt inflytande över mångas karriärer – begår våld, då vågar inte Hollywood-eliten säga ett knyst, inte ens på efterfesten, de är livrädda att trampa fel. Som El Siggos citat visar.

Det var befriande att i eftersvallet höra komedistjärnan Jim Carrey, hur han äcklades över kollegerna som inte förmåddes visa Will Smith det förakt han i stunden förtjänade. (Istället applåderade de hysteriskt när en tårögd Smith fick sin efterlängtade huvudrolls-Oscar, fast han då borde varit finkad av stadiga poliser.)

Hollywood jobbar mycket med sin ”värdegrund”, vilket jag kort beskrev ovan. Alla är goda. Man flyger runt i privat-jet och berättar att klimatet säckar ihop. Man tjänar pengar och hyllar indiefilm och skrattar med Harvey Weinstein och hans sexliv. Tills just den bubblan spricker, och man kan enas i hat.

Stjärnorna gestaltar på vita duken egenskaper som mod, egensinnighet, kraften-att-stå-emot-gruppen, antivåld, individualism. Men i verkliga livet: När en komiker får stryk för ett skämt, då snurrar deras moraliska kompass hej vilt. För vad säger min agent?

Hyckleriet och ryggradslösheten är plågsamma att bevittna. Hur kan de leva med sig själva? Så inser man: de har nog en bra värdegrund.

De får högsta betyg i tolerans och mångfald och inkludering. De är certifierat goda. De är som Annie Lööfs centerparti. Blunda och lyssna, så kan ni nog få fram hur ofta och gärna Annie Lööf pratar om ”värderingar”. Hennes småländska gör något märkligt med r-ljudet: ”Värderingar, värderingar, värderingar…” Det blir både betonat och obetonat, samtidigt. Samtidigt läser vi nu om en vidrig partikultur: Toppstyrning, mobbning, sexövergrepp, åsiktsförtryck.

I längden håller inte hyckleri. Hollywood räddas av streamingtjänster, men annars vore katastrofen total. Centerpartiet har en fet kassa, men hur länge räcker den?

Hur som helst visar verkligheten, att ”värdegrundsarbete” för det mesta är snömos. Riktigt arbete gillar vi dock. Och mod. Senast jag kollade hade Volodymyir Zelenskyj inga värdegrundskurser i sitt cv. Och han har bevisligen lyckats ganska bra, både som skådis och politiker.

***

Läs även: Hörstadius: Tortyr för oss vm-kvalhungriga sportälskare