Hollywood kvar när arbetaren drar

När Hollywood i söndags belönade Alfonso Cuaróns »Roma« med tre Oscarsstatyetter, bland annat för bästa regi, var det första gången ett av de två tyngsta filmpriserna gick till en rulle med spansk-sydamerikanskt ursprung.

Prisets vältajmade politiska udd var förstås svår att undgå. Bara någon vecka tidigare beslutade ju Donald Trump om undantagstillstånd för att finansiera ett murbygge mellan Mexiko och USA, i ett uttryck för samma slags rasism som är central för berättelsen i »Roma«. Men ännu mer sprängkraft finns nog i att betrakta upphöjandet av »Roma« som ett erkännande från populärkulturens glittrande högborg av det smala, långsamma, svåra och poetiska. Som en subversiv uppmaning till masspubliken att glänta på dörren till det finkulturella.

I Sverige har »Roma«, som också går att se på Netflix, visats på mindre biografer. När jag själv såg historien om det unga hembiträdet Cleo i en mexikansk övre medelklassfamilj, som på grund av pappan hotas av ett ständigt sönderfall, var salongen halvbesatt, mest av kvinnor i övre medelåldern. Man kan ändå ta på stämningen på en liten biograf när publiken från första rutan sugs in i berättelsen.

Kanske spelade vissa uppenbara beröringspunkter in för egen del.

Jag växte upp i en familj, som under min cp-skadade systers första fem år på samma sätt hade en ung barnflicka som centralpunkt; i exakt samma tid, med samma musik snurrande på skivspelaren i Mexico Citys Romakvarter som i ett radhus i Sätra utanför Stockholm. Men den hypnotiska upplevelsen handlade om något djupare: om att svepas in ett bild- och berättarspråk med absolut känsla för tonfall, detaljer, människor och tid.

Man önskar en sådan film en större biopublik. Men varje gång man går på en smal film, eller vilken teater som helst eller sätter foten på ett bibliotek, slås man av det som estradpoeten Emil Jensen har konstaterat: att det bara är medelålders kvinnor som tar del av kvalificerad konst, och som på egen hand bär upp all kultur i Sverige.

»Jag ska fan bli kulturtant när jag blir stor«, har ju blivit Jensens appell, och som uttalad stödtrupp till kulturtanten har han pekat på att utan dessa kvinnor skulle ingen publik funnits för all lyrik, dramatik och smal musik. Kulturbarbari skulle råda.

Kanske är vi snabbt på väg dit. I en ny skrift från LO:s jämlikhetsutredning, »Brobyggare eller vattendelare. En rapport om kulturen och ojämlikheten« skriver Jesper Bengtsson att högutbildade kvinnor i storstaden konsumerar mest kultur. »Klass, utbildning och kön« avgör hur vi tar del av kultur. Kulturen är därför ojämlik. Men att »staten« eller någon »kollektiv organisation« skulle tala om vad som är »bra« eller »rätt« kultur är inte önskvärt. Ett sådant »paternalistiskt synsätt« gynnar ingen, bara de »högst upp i samhällshierarkin som vill sätta sina egna preferenser över andras«.

För att undvika det bör nästan allt räknas som kultur; internet, dataspel, Premier League-fotboll. Det gäller att bredda kulturbegreppet och »satsa på annat än den traditionella finkulturen för att intressera nya målgrupper«. Det sorgesamma i rapporten är att den markerar arbetarrörelsens abdikation från den historiska ambitionen att erövra det borgerliga bildnings-idealet. Tack vare den fick vi ABF, Folkets Hus och arbetarförfattare som blev Nobelpristagare.

Sverige blev ett kulturland.

Borgerligheten har sedan länge övergett sitt bildningsideal, nu gör också arbetarrörelsen det. Kvar på barrikaderna finns Hollywood och kulturtanterna.