Hollywood var bättre förr
Ta del av Johan Hakelius senaste dagboksanteckningar.
Måndag
Det råder kockbrist i Sverige, läser jag, och det förklarar möjligen varför ett par från Gnesta som vi råkar träffa i baren på Sturehof skickat ut fisken de beställde. Baren fungerar i alla fall och de nya lokalerna är snyggt gjorda. Man känner igen sig, från kaklet till den graverade glasväggen. Men även från baren är det obegripligt hur en fiskrestaurang kan ha valt bort hummersoppa från menyn. Vi har tjatat om det i tio år.
Stockholm i mitten av juli är annars som en främmande och glest befolkad stad. Industrisemestern lever numera bara bland folk som inte jobbar i industrin och följaktligen kan ”jobba hemifrån”. Turisterna, som gör vad de kan för att fylla tomrummet, talar slående ofta danska.
Inte bara restaurangerna, utan även ledarsidorna, sköts av vikarier under sommaren. Ledarskribentbristen verkar, av allt att döma, inte vara trängande och alla vikarier får direkt sin egen byline. På ett sätt är det uppfriskande med alla dessa texter, signerade av okända entusiaster, som påminner om grundläggande övertygelser som att marknadsekonomin är en bra grej, att Ryssland är ett obehagligt land och att sverigedemokrater inte är att lita på, men det gör ändå att man börjar tvivla på att ungdomsförbund verkligen är växthus för nya tankar.
Lotta Lundberg berättar i SvD att Pergamonmuseet i Berlin snart stänger för renovering i 14 år. Antagligen borde man passa på att åka dit, för risken måste vara rätt stor att Ishtarporten, Pergamonaltaret och en herrans massa krukskärvor under de där fjorton åren packas ned och skickas tillbaka till avsändaren, under trycket av postkoloniala skamseanser.
Tisdag
En omfattande folkbildningsinsats i både amerikansk och svensk press försöker övertyga oss om att strejkande Hollywoodskådespelare i allmänhet inte avlönas som Tom Cruise, Will Smith och Matt Damon. Det är tvivelsutan sant och vad värre är kan de inte längre dryga ut kassan genom att dra på sig snygga uniformer på bensinmackarna. Jag undrar vad kämpande skådespelare in spe försörjer sig på nu, när det klassiska extraknäcket ”pumping gas” gått i graven. Jag antar att de fortfarande kan jobba på restaurang, eller leverera pizza.
Hur överhängande hotet är att ersätta de verkliga skådespelarna med digitaliserade AI-avatarer, utan behov av extraknäck, är svårt för en lekman att bedöma. Hollywood skulle under alla omständigheter aldrig riktigt bli detsamma om så skedde. Skvallret på Musso & Frank – som vid sidan av Harry’s bar i Venedig serverar världens bästa dry martinis – har visserligen alltid handlat mer om producenter, ägare och till och med manusförfattare än om skådisar, men de förra lånar ändå sin glamour från de senare.
Min erfarenhet är å andra sidan att man sällan upptäcker att något gått förlorat förrän det redan gjort det. Antagligen är det sant även med Hollywood. De fyrtio år med början efter andra världskriget som täcks av den fantastiska dokumentären Scotty and the Secret History of Hollywood känns lika avlägsna som underbara. Scotty Bowers jobbade verkligen på bensinmack, men mest som bas för en omfattande hallickverksamhet, ofta men inte uteslutande homosexuell, med särskild leverans till de stora stjärnorna. Det var länge sedan snusk tilläts vara så tjusigt, ens i Hollywood.
En sextioårsfest på kvällen, som inkluderade en vacker vänbok med drygt 30 skribenter. Det skvallrades om the Spectator, som går historiskt bra men har ägare på obestånd. Snart rullar antagligen Murdoch in. Vi hade trevligt, men med tidigt avslut, så vi omgrupperade till Sturehofs bar igen. Gårdagens sympatiske bartender ersatt av en stöddig kollega. Fortfarande ingen hummersoppa.
Onsdag
Ovanligt många resenärer på Kastrup när vi landar. Att döma av den täta koncentrationen av förbrytaransikten ska de alla flyga till Bordurien. Den enda skillnaden från när Tintin fortfarande var aktiv är att Plekszy-Gladz hantlangare hängt av sig trenchcoatarna och dragit på sig träningsoveraller.
Svenska Dagbladet står för dagens bästa upplysning, sedan en golfare råkat illa ut under ett åskväder i Falkenberg: ”Stanna inne säkraste skyddet mot blixten”.
Arvid Åhlund – som jag tror är frilans men inte vikarie på DN – skriver en intressant artikel om boken Chip war. Det är hisnande att i stort sett alla tekniskt avancerade produkter vi tycker oss behöva är beroende av en fabrik i Taiwan.
Kungens svanräknare, understödda av svanlyftarna – ”uppers” – iklädda sina scharlakansröda roddartröjor, har inventerat svanbeståndet på Themsen, för första gången under Charles III. Alla omärkta knölsvanar på öppet vatten ägs av brittiska kronan, åtminstone sedan elvahundratalet. Det finns inte särskilt mycket att göra med dem, sedan de inte längre serveras på kungliga banketter.
Inte heller K6, vår lokala pangrestaurang, serverar svan, men torskslag och friterad färskpotatis med jalapeño räcker för en enkel människa som jag.
Torsdag
Filmen om Oppenheimer har vältajmad premiär, nu när vi löper större risk att utplånas av kärnvapen än på länge. Som tidsandan är råder viss oenighet ifall det vore något att beklaga. På SvD:s kultursidor skriver John Sjögren under rubriken ”Är vår civilisation ett misstag?”. På DN kultur förklarar Sven-Eric Liedman att ett minimikrav för mänsklighetens fortlevnad är att ”vi måste få ett slut på kapitalismen”. Exakt hur är en aning oklart, men Liedman verkar drömma om en krigsekonomi, ungefär som i Storbritannien under Churchill.
Häromkvällen såg vi filmen Living med Bill Nighy och påmindes om hur tröstlöst blekt och fattigt till och med London var under femtiotalet; den sista ransoneringen togs bort först 1954. Jag är inte bergsäker på att Storbritannien under den perioden var ett föredöme av ekologiskt tänkande och klimatansvar, men jag är rätt säker på att Liedman, 84, alltid förespråkat ett slut på kapitalismen, oavsett problem.
Att ett okänt lejon är löst i en förort till Berlin understryker på ett fantasieggande sätt känslan av apokalyps. Just det här vilddjuret har antagligen inte stigit upp ur havet, har inte tio horn och sju huvuden, men man ska inte vara alltför bokstavlig när man läser Uppenbarelseboken.
Det alldeles vanliga svenska sommarvädret – kallt, blåsigt och skurar – är det enda som för tillfället inte är apokalypterna till hjälp. Jag lagar curry till middag, för ska det vara på det här sättet är det dags att plocka fram höstrecepten. Doften av långkoket brukar stå sig ett par dagar och värmer oss.
Fredag
Ett utdrag ur Svante Weylers memoarer i SvD i dag. Jag antar att stycket är avsett att ge prov på något slags självkritisk öppenhet, men att erkänna fegheter, anpasslighet och inställsamhet leder inte automatisk till moralisk upprättelse. Han skriver ned Lars Gustafsson, utan att egentligen tycka illa om det Gustafsson skriver, eftersom författaren har fel åsikter. Weyler säger sig aldrig haft svårt att säga vad han tycker, men avvaktade med att bestämma sig för vad han tycker tills DN:s Arne Ruth talat om vad den rätta åsikten är. Och så vidare. Det är ganska beklämmande och bekräftar alla fördomar jag sedan länge burit om den svenska kulturelitens sektartade ängslighet.
DN har kartlagt dem som vill bränna koranen och sammanfattar det under den korrekta men ändå missvisande rubriken ”Muslimer, kristna och ateister – här är de som vill bränna religiösa böcker”. Det slående med de tio personer som finns på listan – varav åtta vill bränna koranen – är att sex av dem – samtliga sex vill bränna koranen – har rötter i muslimska länder. Det är med andra ord rätt uppenbart att vi inte i första hand har att göra med Paludantyper, som drivs av ett påstått västerländskt muslimhat. Det vi har att hantera är snarare importerade konflikter, främst från länder i Mellanöstern, utan någon egentlig koppling till det traditionella Sverige eller infödda svenskars syn på islam och muslimer. Det handlar om ännu en följd av vår stora invandring. Inte så mycket att göra åt det nu, men jag undrar om Richard Jomshof och andra förstår hur osvenska de är, när de kliver in som part i de här interna levantiska och arabiska grälen.
Linus Larsson skriver i DN Kultur om att AI-genererade influencers får skamliga förslag och blommor av kärlekskranka män, trots att det är uppenbart att skönheterna inte finns på riktigt. Kanske har Hollywoods stjärnor ändå skäl att oroa sig för sina avatarer.
Det tyska lejonet visade sig vara ett vildsvin, rapporterar internationell press. Och världen har ännu inte gått under.
Lördag
The Telegraph listar sommarens bästa läsning och högst upp bland memoarerna kommer Frank Fields Politics, Poverty and Belief. Field var aldrig särskilt känd utanför Storbritannien, ens när Tony Blair plockade upp honom och bad honom ”tänka det otänkbara” om välfärdssystemen. Det gjorde han och följaktligen sparkade premiärministern honom. Jag intervjuade honom innan han fick foten, för 25 år sedan, och han gjorde inga försök att dölja att han var en udda fågel, inte bara inom sitt eget parti, utan i politiken som helhet.
Han hade inget av proffspolitikerns sociala smidighet; Blair hördes klaga på hans tafatta fåordighet. Han tog idéer och principer på allvar, något som aldrig är en fördel om man har som huvuduppgift att vara maktkrämare. Det var antagligen hans oförmåga att bli en politisk karriärist i mängden, snarare än hans idéer, som fick Blair att göra sig av med honom. Nu är Field i slutstadierna av spridd cancer – han låg på hospice redan för ett par år sedan – men personligheten verkar intakt. ”Det är en märklig erfarenhet att ta så lång tid på sig att dö”, kommenterade han saken i en intervju för någon månad sedan.
Field var aldrig medelpunkten på någon fest, men att läsa honom resonera om högt och lågt i politiken är som att dricka källvatten. Hans starka känsla för det rätta och rättvisa, i kombination med hans anglikanska tro, skingrar all den medvetna och omedvetna rök som grumlar de flesta politikers uttalanden. Han vet precis vilken grund han står på: människan är en fallen varelse, som måste arbeta hårt för att finna sitt bästa jag. Hans uppgift som politiker var att möjliggöra att människor kunde finna och förverkliga sitt bästa jag. Han blev god vän med Margaret Thatcher, som hade en liknande grundövertygelse, men, som Field uttrycker det: ”Hon hade fel eftersom hon inte balanserade det. Det var för mycket av de fallna och inte tillräckligt av de försonade.”
De intressantaste politikerna är nästan alltid de vars kärlek till politiken är olycklig. De som aldrig har en chans att nå toppen, eftersom de tyngs av en verklig kärna. Vore jag inte så lat skulle jag skriva en bok om dessa riddare av den sorgliga skepnaden.
Middag med havsutsikt på en gård utanför Simris. Värdparet är båda arkitekter och gården är fantastiskt renoverad. Det som imponerar mest är ändå att värden är ordförande i Svenska biljardförbundet och har ett eget snookerbord. Dessutom har han liksom jag en Gov’nor, den brittiska cykeltillverkaren Pashleys tjugotalsracercykel, ett säkert tecken på estetisk förfining.
Det var tänkt som en liten intim supé, men slutade med ett drygt dussin bullrande gäster från tre kontinenter. Jag hade körjouren och bullrade en aning mindre.
Söndag
Torkan, som var huvudsak i eter och på skärmar för ett par veckor sedan, har ersatts med spöregn och relativ kyla. Ju äldre jag blir, desto oftare kommer jag på mig själv med att be utländska besökare om ursäkt för det svenska vädret, som om det vore mitt fel. Det är väl inte det folk menar med att vi lever i en antropocen epok, men det är, vid sidan av en del koldioxid, åtminstone mitt bidrag till den.
Svenska Dagbladet rapporterar om hajar med kokainproblem utanför Florida Keys. Jag anar att manusförfattarna i Hollywood – när de inte går på strejkvakt – redan är på väg att knacka ut en uppföljare till Cocaine Bear, som sedan i februari spelat in mer än 90 miljoner dollar.
Ett snabbesök på Stora Coop i Lund, som gör skäl för namnet. Att kliva in där ger en fantomkänsla av hur det måste ha varit för öststatsflyktingar att för första gången kliva in i ett amerikanskt snabbköp.
