Hon har makten över våra tankar

En nyutnämnd minister som jagas av Kronofogden på grund av obetalda fakturor, en annan som utreds för sexuellt ofredande av en partikamrat, en tredje som på ett äldre fotografi tycks göra en Hitlerhälsning. 

Rubriker som vore en mardröm för vilken nytillträdd statsminister som helst. Och nog är det besvärande för Magdalena Andersson att efter de senaste månadernas inrikespolitiska turbulens behöva svara på frågor kring de nya statsrådens förehavanden, som ju indirekt blir en spegling av det egna omdömet. 

Men mer än lite besvärande blir det inte för Andersson där hon står bakom pulpeten, med stram uppsyn, inför de plikttrogna men lama frågorna som hon trots allt får. En månad senare sitter samtliga statsråd kvar, trots allvaret i de framkomna uppgifterna. 

Hur kan det komma sig? Är det en slump eller enbart ett utslag av skicklig krishantering?

Sverige är ett socialdemokratiskt land, också när regeringarna varit blåa. Att det har styrts av ett och samma parti under en betydande del av 1900- och 2000-talet har inte enbart inneburit att Socialdemokraterna format den svenska staten och delar av samhället enligt de egna ideologiska preferenserna, eller att många myndigheter och organisationer letts av personer med ”rätt” partibok vilket skapat sin egen logik och kultur. 

Den nästintill unika makthegemonin, i en demokrati likt den svenska, har också resulterat i makten över tanken och därigenom problemformuleringen. Det har kännetecknats av vad som anses så självklart att ingen ens reflekterar över alternativen, av vad som är att betrakta som rätt och fel, av vilka perspektiv som uppfattas utgöra normen, av vem som ”äger” den korrekta förståelsen för värdeladdade ord som rättvisa, solidaritet, välfärd, av vad som intuitivt är huvudregeln och vad som är undantaget som enbart befäster denna huvudregel på nytt.

Detta förhållande har givit Socialdemokraterna ett självförtroende som inget av de övriga partierna är i närheten av, vilket märks på krishanteringen. Det märks också hos den som hamnar i drevets epicentrum, liksom hos de som står bredvid och hejar på. Självförtroendet har också etablerat en ordning av dubbla måttstockar där Socialdemokraterna förväntar sig särbehandling — varpå de särbehandlas av alla runtomkring.

Det som gäller för andra partier gäller inte för Socialdemokraterna och deras företrädare. Principer saknar betydelse och ingen blir ens särskilt förvånad över att det förhåller sig just så. Det går nämligen inte att föreställa sig ett scenario där en moderat eller kristdemokratisk minister, och absolut inte en sverigedemokratisk, hade kunnat sitta kvar med motsvarande fadäser i bagaget. Att det förhåller sig på detta vis beror på den etablerade problemformuleringen som ger vid handen att en socialdemokrat per automatik är lika god och moralisk som en moderat är ond och egoistisk. 

”Kvalificerat trams att en minister skulle behöva gå för att hon ”inte tagit tillräckligt hårt avstånd” från sin sambos band. Skärp er.”, skrev Lotta Ilona Häyrynen, kulturskribent i Aftonbladet, apropå det heilande statsrådet (Twitter 25/12). 

På frågan om hon skulle säga samma sak om statsrådet ifråga var höger/SD svarar hon: ”Jag hoppas det, men jag vet faktiskt inte. Alla har sina bias att bära, men SD:are brukar ha långt större problem än vilka hårdrockstrummisar de flyttar ihop med.”

Man kan argumentera för att jakten på statsrådens privata förehavanden är fel, att ministrar är som folk är mest vilket gör dem representativa för väljarna, varför deras yrkesutövning ska stå i fokus i högre grad, medan deras privata vandel ska lämnas utanför. Samtidigt kan man argumentera för att de som gör anspråk på att bestämma över andra människors liv också ska föregå med gott exempel. 

Det man däremot svårligen kan argumentera för är varför lika fall ska behandlas olika. Ändå är det just vad som görs, gång på gång.

* * *

Läs även: "Om detta är gräddan av S – vad fan gör resten?"