Hopp eller flopp?
Då jag var chef för FN:s vapeninspektörer skrev en mejlare att om jag inte kunde hitta massförstörelsevapnen i Irak så borde jag skaffa nya glasögon. Jag tackade för det omtänksamma rådet och skrev att jag ville ha ett par som inte var färgade. Nästa mejl instämde och tillade att det vore utmärkt om jag blev av med de rosafärgade med vilka jag uppenbarligen betraktade Irak.
Är FN en handlingsförlamad pratkvarn försedd med en stor, korrumperad byråkrati eller ett i stort sett framgångsrikt och lovande instrument för att hindra krig och främja utveckling och mänskliga rättigheter? Med färgade glasögon eller granskning av specifika frågor eller verksamheter kan man komma till endera slutsatsen. Det är legitimt och önskvärt att journalister och forskare granskar hur FN skött begränsade uppgifter och sätter ljus på korruption i Kosovo eller sexuella övergrepp under fredsbevarande operationer i Kongo. Det är också självklart att väldokumenterade iakttagelser av enskildheter måste påverka hur vi ser på FN som helhet.
För en allmän bedömning av hur väl eller illa världsorganisationen fungerar och hur vi ska förhålla oss till den, använda den och utveckla den behöver vi dock ha ett brett synfält och undvika färgade glas. USA har över åren i stort sett haft ett sådant synsätt, men Bush-administrationens neokonservativa ideologer har sett FN snarast som en irrelevant eller irriterande sideshow och det amerikanska försvarsdepartementet som världens handlingsberedda maktcentrum. Tanken att den enda supermakten inte skulle ha total handlingsfrihet utan behöva följa gemensamma regler och tackla problemen gemensamt tedde sig motbjudande. Den FN-fientliga hållningen stöddes med politiska kampanjer som sökte skapa intrycket att FN var oförmöget att fatta beslut och att FN-administrationen var totalt korrumperad.
De neokonservativa tongångarna klingar nu av och ett något mer FN-vänligt och samarbetsvilligt USA börjar synas. Den våldsamma kampanj som med utgångspunkt i FN-programmet »Olja för mat« hävdade att FN var korrumperat tycks nu bortglömd. En grundlig utredning som leddes av USA:s förre riksbankschef, Volcker, visade på inkompetens men mycket litet korruption. Vad som främst kommit i dagen är att FN-administrationen blev bedragen av enskilda företag som var angelägna att få kontrakt med Saddams administration och som därför slussade hundratals miljoner dollar till Saddams konton förbi FN-programmet.
Det brukar med rätta sägas att FN inte kan väntas bli bättre än summan av medlemsstaterna. Man kan också likna organisationen vid en orkester. Om instrument saknas eller skadats kan de ersättas. Nya instrument hjälper dock inte om musikerna vägrar spela efter samma noter eller förste violinisten inte vill delta. Det kalla krigets slut borde ha öppnat för mycket mera samspel än vi faktiskt fått. Men vilka är utsikterna till ett större utnyttjande av FN:s potential till samverkan – till mer samspel?
De har något förbättrats av att en del reformer förts i land, bland annat genom insatser av Kofi Annan och Jan Eliasson. Nya instrument har skapats för att vaka över mänskliga rättigheter och för att konsolidera fred efter fientligheter. Utsikten till musik efter gemensamma noter har också något förbättrats av att ett antal neokonservativa läsglasögon lagts åt sidan i Washington.
Det finns i dag mer skäl att tala om FN som hopp än som flopp. Låt oss dock inte hänge oss åt illusioner. Att FN uppnått en aktningsvärd ålder av 62 år – Nationernas Förbund blev bara 20 – och att världens stater har alltmer pressande praktiska behov av gemensamma regler och aktioner är inte någon garanti att sådana kommer till stånd. För större handlingskraft krävs möjlighet till mer beslut med majoritet eller åtminstone kvalificerad majoritet och för att det ska kunna accepteras måste något system av vägd röstning införas. Kanske kan detta bara ske efter någon kris eller katastrof ? Att det inte kan ske utan konvulsioner ens i EU har nyligen
bekräftats.