Hoppa av universitetet och bli en vinnare i stället
Högre utbildning brukade vara nyckeln till framgång, men inte längre. Vill du lyckas i livet har du inte mycket att hämta på universitetet.
Det finns ett starkt samband mellan utbildning och karriär i min bekantskapskrets. Korrelationen lyder: ju färre utbildningsår, desto mer framgång.
Den formella utbildningen brukade vara den smala bro man behövde korsa för att komma till det bra livet. Det var på andra sidan den som självförverkligandet låg, det var där det rörde sig, var kul. Alternativet var att fastna i fattigdom och uttråkning, att slösa bort sitt enda liv på att maktlöst försöka försörja sig på överhetens godtycke. Nu verkar förhållandet ha vänt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sverige kryllar av högskolor, enorma campus som varje år ger ut feta kataloger fyllda av titlar som säger nästan inget om hur livet på andra sidan studielånen kan te sig. Den som scrollar runt i jakt på ett vuxenliv får frågor om de är “kreativa”, om de vill ha “fokus på problemlösning” och “tillhöra en spjutspets”. Bilderna visar propra unga människor med dyra ylletröjor och framgångsglittrande blickar, och ingenstans står varningstexten.
För om universiteten förr varit platsen där innovationen och samtalen började och slutade, är det inte längre så. Det som kallas för “the conversation” sker på internet och där är titlarna bortlagda, kanske överflödiga. I ett par decennier har man pratat om den “numera” lättillgängliga informationen och det är inte bara Wikipedia man syftat på, världens främsta akademikers föreläsningar ligger ju gratis på Youtube, för den som är intresserad är trösklarna för kunskap nedfilade till nära noll. Vill man ta reda på något så gör man det – i alla fall vissa.
Mina mest framgångsrika vänner är programmerare och entreprenörer, eller vår tids olika sorters kulturarbetare och influerare. De är outbildade, för det finns ingen äldre som kan vad de gör. När informationen är fri är omvägen genom högskolan inget som de med egen riktning behöver, den blir som bäst slöseri med tid.
De konspiratoriskt lagda säger att högskoleutbildningarnas sjunkande status i Sverige beror på att kvinnor nu dominerar på de flesta utbildningar. Snarare verkar det vara så att institutionerna dräneras på dem som vill riva upp och bygga nytt. Ingen på universiteten i Växjö eller Sundsvall kommer göra som Einstein, varken träffa ett spännande serbiskt geni och göra henne gravid eller ifrågasätta allt som lärs ut. Kvar på högskolan är de som söker det trygga och förutsägbara, de mätta innekatternas kultur.
De autodidakta däremot! Det är inte bara de som tjänar pengar, de kan allting. En sommar startar de ett galleri, nästa säljer de en app, på hösten drar de om elen i sitt hus. De vet hur man skaffar, om inte bildning, så åtminstone den kunskap som krävs för att få något gjort. Det är förstås sådana som samtiden stör sig allra mest på, de stöddiga jävlarna som lär sig koka pho som en FNL:are och använder föräldraledigheten till att skriva en bok om träd.
Särskilt irriterande måste deras liv te sig för dem som tagit sig igenom de tio, tolv terminerna av nötande, väntande och existensminimum för att komma ut på en arbetsmarknad där varken Teslor eller panoramafönster går att nå. De flesta som över huvud taget matchas till arbetsmarknaden efter avslutad utbildning arbetar i offentlig sektor och verkar genast bli utbrända av blotta besvikelsen.
Allt det där glittriga om kreativ spjutspets är utbytt mot just det som vidarestudier skulle vaccinera mot: att bli fast i sin roll, orörlig och underlydande. Vad blir en examen då, mer än en enkelbiljett till loserville?
Kim Kardashian berättade i en poddintervju att skola inte var “hennes grej”, hon gick aldrig på college. Först nu, efter 40 år, fyra barn och några miljarder dollar, har hon tagit advokatexamen. I en poddintervju förklarar hon att lagen är lättare att lära sig nu, när hon har praktiska behov av den, när hon kan applicera den på sina egna intressen, för sådant hon vill åstadkomma. På i alla fall den punkten verkar Kim och jag vara lika. Jag lär mig mer om utvecklingspsykologi nu, när jag har barn och det är relevant för mitt liv, än när jag var tjugo och läste om det på psykologprogrammet.
“Livslångt lärande”, kallar Arbetsförmedlingen detta. Det är visst viktigt för samhället att människor förstår att de inte är fullärda, att de fortsätter att leta efter en plats där de är relevanta och faktiskt kan bidra. Frågan är var anpassningen sker snabbast, ute i vild terräng eller inne med husdjuren?
