Hoppa inte på fel tåg

Den ekonomiska politiken stöps om. De ramverk som styrt penning- och finanspolitik i 20 år är i gungning.

Riksbanken styrs visserligen fortfarande av inflationsmålet, men metoderna att nå dithän – negativ reporänta, köp av statsobligationer och försök att försvaga valutan – var inget som systemets »founding fathers« väntade sig.

Samtidigt omprövas finanspolitikens överskottsmål. Konjunkturinstitutet ska utreda om det bör omvandlas till ett balansmål. Något som KI lär besvara med ett rungande ja.

Processerna hänger ihop. Stora delar av världsekonomin lider av baksmälla efter finanskrisen. Några länder har deflation, räntorna är rekordlåga. Även om börser och fastighetspriser trycks upp till nya höjder, är oron för framtida krascher påtaglig.

Då vänds många blickar mot finanspolitiken. Borde inte statens budget aktiveras för att stimulera ekonomin?

Sverige befinner sig i ett förhållandevis gott läge. Budgetunderskottet är ganska litet. Statsskuldens andel av BNP är mindre än hälften av snittet i EU. Räknar vi in statens tillgångar har Sverige ingen nettoskuld alls. Sverige kan därmed aktivera finanspolitiken för att stötta den penningpolitik som nu famlar.

Att övergå till ett balansmål är rimligt. Men vad ska då staten använda de lösgjorda pengarna till? För en ekonom förefaller sänkt skatt på arbete som en no-brainer. På utgiftssidan kryllar det av käcka förslag om stöd till än det ena, än det andra. Några politiska surdegar kommer också att kosta: försvar, sjukförsäkring, migration med mera.

Men något ymnighetshorn är det inte fråga om, och prioriteringarna måste vara hårda. Ekonomer menar dock att infrastruktur bör stå högt på listan, av flera skäl:

Det finns ett stort behov av att modernisera, reparera och bygga ut. Se på tågstoppen och förseningarna. Se på avsaknaden av bredband i småstäder och på landsbygd. Behovet av kollektivtrafik i tillväxtområdena. Kraven att energi-effektivisera gamla bostäder.

I dag är det så gott som gratis för staten att låna även på lång sikt. Konungariket betalar negativa räntor på statsobligationer upp till fyra års sikt; ett tioårslån har en ränta på under en halv procent.

Investeringar ger ökad efterfrågan. Asfaltläggare ska anställas, grävmaskiner köpas in, betong blandas, televäxlar installeras. Man bör dock inte dra stora växlar på de direkta sysselsättningseffekterna. Nuförtiden handlar det inte om att sätta 100 000 personer med spadar i arbete. I stället är det främst utbildade tekniker och maskinförare som behövs. Åtgärderna ger dock efter hand spridningseffekter, som är viktigare.

Slutligen ger investeringar i infrastruktur – om de inte är fel valda, förstås – ökad produktivitet och tillväxtförmåga på lång sikt. Man kan säga att de ger en efterfrågeeffekt på kort sikt och en positiv utbudseffekt på lång sikt.   

Det fina i kråksången är dessutom länder med låga räntor kan genomföra rätt stora lånefinansierade investeringar utan att skuldsättningen ökas. I alla fall enligt IMF. Valutafonden fann i en specialstudie i höstas att tillväxteffekterna gör att statsskulden som andel av BNP kan sjunka, även om investeringarna täcks via lån.

Det föranledde USA:s förre finansminister Larry Summers att utbrista att det numera finns gratisluncher: det går att stimulera ekonomin, sätta resurser i arbete, förbättra tillväxtpotentialen – utan att det kostar något alls, finansiellt sett.

Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Gratisluncherna är inte så lätta att urskilja i praktiken. Magdalena Andersson bör vara försiktig med att trycka in ett större antal miljarder i betongblandare och höghastighetståg.

Projekt bör väljas utifrån vad som är samhällsekonomiskt lönsamt och inte utifrån vad som ser tjusigt ut. Många smååtgärder för förbättrat underhåll av den existerande järnvägen är att föredra framför dyra höghastighetståg. Varning också för att särintressen kommer att vilja döpa om sina vanliga krav till »investeringar«.

Sverige har dessutom en dåligt fungerande byggsektor, det finns ingen bra institutionell samarbetsform offentligt-privat för större infrastrukturinvesteringar, och det råder brist på utbildad arbetskraft.

Men om vi kan fixa till de småfrågorna så är det bara att tuta och köra …

För övrigt anser jag att man bör hålla isär bostäder och infrastruktur. Argumenten ovan håller inte för bostadsbyggande. Bostäder bör byggas på marknadsmässiga grunder, utan stora statliga subventioner.