Hoppfullt – trots allt

»Filosoferna har förklarat världen, vi ska förändra den«, tyckte Karl Marx på sin tid. Lite övermodigt klingar det, i alla fall i dag, när det är svårt nog att alls begripa världen. Varken filosoferna eller politikerna har lyckats förklara den.

Men en del går ändå att förstå, även i tider av terror och förtvivlan. Vi behöver inte göra oss dummare än vad vi är. En viktig sak är att människor behöver hopp. Det räcker inte med mat och vatten, värme och medicin. Vi behöver hopp för att orka leva. Det gäller även terroristerna, som ivrigt hoppas på den stora apokalypsen, och en enkel biljett till paradiset.

Vi andra har inte riktigt lika bråttom till paradiset, utan sjunger med Georges Brassens: »Mourrons pour des idées? D’accord, mai de mort lente, mais de mort lente«. Det var en hit på sextiotalet, och jag tycker att den håller ännu. Refrängen betyder ungefär: »Dö för idéer? Okej, men helst dör jag långsamt, mycket långsamt.«

Det är en sång till livet och hoppet – med vardagliga proportioner. En bra sång att påminna sig i dessa dagar när brösttonerna om Kriget och den högtravande retoriken från franska revolutionen ska ut och vädras igen.

Brassens skrev sin sång på sextiotalet, i ett idéklimat som var ännu mer retoriskt svulstigt än dagens. Stackars Karl Marx slets i stycken av konkurrerande grupper, som alla hade svaren för framtiden. Världen låg också öppen och förklarad: den dialektiska materialismen, klasskampen och världsrevolutionen hade gåtornas lösning. Detta kan ses som en hoppfull tid, åtminstone bland studenterna i Paris.

Många talar om vår tid som mindre hoppfull, dystopisk. Jag skulle önska att filosoferna – och politikerna – försökte komma ur denna rävsax, och ge oss hoppet tillbaka. Finns det något att bygga på?

Ja. Globaliseringen bär både förtvivlan och hopp. Hans Rosling har ju fortfarande rätt i mycket: den absoluta fattigdomen i världen minskar, vi får bukt med gräsliga epidemier, och allt fler flickor går i skolan.

Jämför kvinnornas situation i dag med sextiotalet. För Marx själv var feminismen en blind fläck, och för de flesta av hans manliga adepter också. Men kvinnorna tog ändå Marx på orden; deras befrielse måste vara deras eget verk! Kvinnornas utsikter andas verkligen hopp – globalt.

Globaliseringen innebär också delat hopp och delat ansvar. Hemma på vår kontinent, Europa och Mellanöstern, sker stora förändringar. Här finns gamla härskare som styrt länge med hjälp av terror och förtvivlan. Det gäller både Syrien och Iran. Här finns stater i akut sönderfall, som öppnar för kaos och banditvälde; det gäller Irak, Libyen och delar av Syrien. Men här finns också ett allt starkare hopp om demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter.

Efter terrordåden i Paris, Beirut och i det ryska flygplanet över Sinai, samlas nu de mäktiga runt förhandlingsbordet. De har enats om att försöka stoppa IS apokalyptiska rike. Det är bra. Vårt hopp står till deras förmåga att ta ansvar, och säkra en övergångslösning i Syrien, och en utveckling i regionen. Lätt blir det inte alls, men det finns i alla fall en vilja.

Men om vi ska våga hysa verkligt hopp är detta bara början. Som många har påpekat krävs det något som liknar en Marshallplan för stora delar av Mellanöstern. Det gäller både materiell och mental uppbyggnad, av bostäder, industrier, skolor och universitet. Det handlar om myndigheter, rättsväsende och mänskliga rättigheter. Rätt administrerat skulle en sådan Marshallplan kunna bli en välbehövlig ekonomisk injektion för hela regionen – och gamla Europa med!

Det sista är en kärnfråga. På denna punkt kan både filosofer och politiker ge klart besked: världen är inte obegriplig, vi hör ihop, det som är bra för den ene är också bra för den andre. Det är enbart terrorister av alla nyanser som tjänar på splittring.

I denna process krävs det att Europa verkligen gör tydligt att vår framtid är gemensam, att utveckling i Syrien och Irak och Egypten är utveckling också för oss. De extremnationalistiska krafter som spelar på rädsla och förtvivlan har inga alternativ att erbjuda för framtiden.

Vårt hopp ligger i det gemensamma hoppet.

För övrigt rekommenderar jag Sven-Eric Liedmans underhållande tegelsten om Karl Marx (Albert Bonniers förlag) på 818 sidor. Marx själv var inte marxist! Men han var okuvligt hoppfull.