Hopplöst att skåda påfåglar vid catwalken

Det sägs att hon nattetid brukade vandra runt på Venedigs gator iförd en pälskappa utan någonting under. Som sällskap hade hon sina geparder – en i varje hand, fästa i diamantkoppel. Den italienska markisinnan Luisa Casati var vid början av förra seklet en av Italiens rikaste kvinnor. Pengarna hade hon ärvt av sin pappa, bomullsmagnaten.

År 1900, då hon var 19 år gammal, gifte hon sig med markisen Casati Stampa di Soncino och började det liv som får alla med svagt hjärta för det förra sekelskiftets europeiska societet att sträcka sig efter luktsaltet. Luisa Casati levde inte bara ett liv enligt den extravaganta konstens alla regler (den nutidsmänniska som förfasar sig över markisinnans stall av exotiska djur kan påminna sig om att varuhuset Harrod’s djuravdelning sålde lejonungar så sent som slutet av 1960-talet) – hon utmanade också regler som vore det hennes uppgift här på jorden.

Markisinnan Casati sågs nästan alltid klädd i svart trots att det då var en färg reserverad för sorg. Hon klippte håret kort åtminstone två decennier innan flapperkulturen tog till saxen, och kreationerna hon beställde från dåtidens couturemästare var konstverk. Den franske modeskaparen Paul Poiret designade bland annat en klänning som hade formen av en fontän.

När det var fest – och när var det egentligen inte det? – kallade hon in Léon Bakst, som till vardags ritade kostymer åt den ryska baletten. Han skapade en av hennes mest berömda ensembler: den diamantströsslade »Nattens drottning«-kostym som hon bar på en bal på Parisoperan 1922.

De som hade turen att bjudas in till Palazzo Venier dei Leoni – där Peggy Guggenheim-museet i dag huserar – visste aldrig vad de skulle mötas av. Skulle det vara värdinnan vid middagsbordet bredvid en vaxkopia av sig själv som i det dunkla ljuset gjorde det omöjligt för gästerna att se vem som var vem? Eller skulle hon dyka upp iförd en klänning med elektriska blixtar vars aggregat gav henne så kraftiga stötar att hon tvingades lämna sin egen fest? Luisa Casati visste hur man ordnade kalas som världen skulle prata om också hundra år senare.

Som bekant kostar det att ligga på topp. Dessvärre. 1930 var Casatis personliga skuld 25 miljoner dollar och hennes ägodelar såldes på auktion. När markisinnan den 1 juni 1957 dog – 76 år gammal – var hon ensam, utblottad och bodde i en etta i London. Luisa Casati begravdes tillsammans med sin uppstoppade pekineser på en av den brittiska huvudstadens allra vackraste kyrkogårdar.

Sextio år efter hennes död fortsätter myten om markisinnan outröttligt att mingla vidare. Med jämna mellanrum dyker Luisa Casati upp som referens på modesidor, och designersjälar så skilda som Karl Lagerfeld, John Galliano och Dries van Noten har inspirerats av henne.

Det är till Luisa Casati som tankarna fladdrar när jag ser mingelbilder från Stockholm fashion week. Nog för att den skandinaviska modetonen brukar marknadsföras som stilren och sober men tänk er Luisa Casati där. Någon som får det tillrättalagda att stökas till. Nu brukar förvisso stylisten Bea Åkerlund bära den extravaganta fanan – precis som svenskt modes grand old lady Gunilla Pontén – men är det för mycket begärt att få se en hel flock påfåglar slå sig ner vid catwalken?

Fast det är klart. I tider där »influencer« blivit ett framgångsrikt yrke – någon som genererar business genom sitt varumärke som sig själv – är det udda inte något som säljer. Det gör i stället kläder som kan klickas hem via den näthandelskedja som är huvudsponsor för modeveckan. Luisa Casati hade kanske inte varit arg på nutiden men hon hade definitivt varit besviken.

Stockholm fashion week pågår nu. Boken »Infinite variety – the life and legend of Marchesa Casati« av Scot D Ryersson och Michael Orlando Yaccarino (med förord av Quentin Crisp) finns att beställa.