Hos mig väcker Alex Schulman faderskänslor

Fredag 

Isabella Khatibi Ghabagh Tabeh, eller Bella ”Queen of trash” Nilsson, som hon kallade sig innan hon bytte namn en gång till, nu till Fariba Vancor, är i stort sett jämnårig med mig. Det är svårt att tro, men utan att veta säkert misstänker jag att Vancor lagt större resurser på att justera sitt yttre än jag gjort. Hon är en av elva personer som står åtalade i vad som i tidningarna i dag kallas ”Sveriges största miljöbrottmål". Vancor uppges vara i centrum för dumpandet på 21 platser och det får väl ses som en framgång för jämställdheten. Avfallsbranschen verkar visserligen locka kvinnor – Liselott Lööf och det förra kommunalrådet Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson är två andra namn – men jag tror ändå att den huvudsakligen är att betrakta som patriarkal. Kvinnor är dessutom fortfarande underrepresenterade i kriminella kretsar, även om det enligt den senaste statistiken finns 500 kvinnor som är aktiva i ”kriminella gäng”: nästan en fördubbling på ett par år. 

Nu är det ju inte säkert att Vancor döms och alla måste betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Själv är jag alltid benägen att fria i rättsfall som handlar om sopor, åtminstone sedan drygt 15 år tillbaka, när kommuner och renhållningsbolag började anställa sopspioner som låg på lur vid återvinningsstationerna för att sätta dit pensionärer som lade färgat glas i igloon för ofärgat glas. Det här är visserligen på en annan skala, men principen om rimligt tvivel – nästan alltid orimligt generöst tolkad inom svenskt rättsväsende – gäller ändå. Kanske läste Vancor bara fel i sorteringsanvisningarna 21 gånger, innan hon gjorde sig av med sina 200 000 ton sopor. 

Hur det än går i rätten kan jag inte låta bli att tycka att Vancor gjort det besvärligt för sig. Här i Borrby, där det nästan alltid blåser, har kommunen lagt återvinningsstationen på byns högsta punkt. Det är ett genidrag, för soporna skingras kontinuerligt för vinden och regnar muntert över landskapet som konfetti. Hade hon lagt sina 200 000 ton här, skulle bevismaterialet snart ha varit borta. 

DN:s huvudledare kräver i dag att Ungern borde fråntas rösträtten inom EU, eftersom landet röstar fel. Det är lätt att känna sympati med tidningens frustration, men det är å andra sidan svårt att inte börja räkna alla de tillfällen som DN de senaste åren förespråkat olika sätt att räkna bort felröstare, oavsett om de är länder eller vanliga medborgare.  

Lördag 

Varför är såväl de sista dagarna och timmarna på det gamla året, som de första minuterna på det nya, alltid ”skälvande”? Är det överhuvudtaget något annat som är ”skälvande”, sedan folk slutade äta aladåb? 

Det måste vara Tennysons fel, eller snarare Edvard Fredins. Där Fredin en aning högtravande översatte ”Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälfvande minut” höll Tennyson mer bjällerklangstämning: ”Ring out the old, ring in the new, ring, happy bells, across the snow”. Det är väl för sent att göra något åt saken nu. 

New York Times har besökt sir James Goldsmiths mexikanska Xanadu, Cuixmala, som sedan rätt länge är ett hotell. Goldsmith, som faktiskt var huvudägare i Eslövsföretaget Felix i några år, var ett slags försmak på den värld som vi lever i nu, då det går tretton Trump, Milei, Farage och Geert Wilders på dussinet. Han var, som The Telegraph sammanfattade det i sin dödsruna ”ett kvicktänkt rovdjur på börsen, en idealistisk politisk tänkare och en man med explosiva lidelser, vars privatliv trotsade alla konventioner”. Från sitt mexikanska gods – i praktiken ett eget kungarike i djungeln, där han byggt en hel by, inklusive sjukhus och skola, åt tjänstefolket – planlade han attacker på frihandeln, EU och annat han såg som hot. Han var djupt inblandad i Lord Lucans mystiska och legendariska försvinnande och gifte bort sin dotter med cricketstjärnan, senare den pakistanska premiärministern, Imran Khan. Jag skrev ett kapitel om honom i Döda vita män och det är lockande att få se hans bisarra mexikanska palats, men priset verkar ligga på mellan 10 000 och 30 000 natten, så det får vänta tills jag själv äger Felix. 

Veckans bästa artikel står Katarina Barrling för. I Svenskan skriver hon om Stig Strömholms försök från 1972 att bena upp svensk partipolitik. Han satte fingret på skillnaden – inte sällan konflikten – mellan ”mönster”, det vill säga tankesätt, vanor och beteenden, och ”idéer”. Det är en annan skiljelinje än den mellan höger och vänster och mindre insinuant än GAL-TAN-skalan, som var så populär för några år sedan. Svenskt samhällsliv, inklusive politiken, är fortfarande lika dåligt på att förstå och erkänna vikten av mönster framför idéer, som det var 1972. Det är ett av huvudskälen till att svenskar, åtminstone de med intellektuella ambitioner, har så förtvivlat svårt att begripa sig själva. De tror att historia, vanor och traditioner bara är snickarglädje på den rationella, svenska planritningen. 

DN Kultur tar det säkra för det osäkra i dag och fyller förstasidan med manliga fantasier om sex. En regissör har intervjuat 21 män. De flesta, visar det sig, är förtjusta i missionärsställningen. Jag anar att det aningen tråkiga resultatet representerar den allt subtilare skillnaden mellan morgon- och kvällstidningar, där perversionerna verkar epidemiska. 

Söndag 

Nyårsaftonens stora nyhet är att drottning Margrethe abdikerar och därigenom ställer till en massa problem för sin kusin Carl XVI Gustav. I somras fick vi veta att drottningen hade slutat röka sina potenta grekiska cigaretter och jag anade redan då att inget gott skulle komma ur det. Röksugna människor blir retliga och otåliga. 

Sara Lidman skulle ha fyllt hundra i går och uppmärksammas både här och där, oftast med spekulationer om vilka vänsterståndpunkter hon ilsket skulle ha hävdat i dagsläget. De flesta spekulationerna är antagligen alldeles korrekta, för Lidman överraskade inte, hade livet igenom samma platta, moralistiska världsbild och samma humorlösa, fördömande tonfall mot allt hon ogillade. Hon var en föregångare i deplattformeringstänkande. Som när V S Naipul hade fått Nobelpriset i litteratur och DN året efter frågade henne vem som borde få det den här gången: 

”Efter Naipaul är det inte längre en ära att få priset. Han är en urdålig författare och karaktär – han är nollnoll i alla avseenden. Så det spelar inte längre någon roll, Nobelpriset har blivit så visset så. Att han fick priset var en stor förskräckelse.” 

Jag är rätt fördragsam, inte minst vad gäller åsikter, men någonstans måste man dra gränsen. Jag gör det vid missunnsamma och griniga moralister. Kanske var Lidman, trots det, en lysande författare. Sådant händer. Men jag kan inte förmå mig att ta reda på saken. 

Eftersom fyrverkerier ännu inte totalförbjudits bjuder vi det snart fyraåriga barnbarnet och några vänner på en rejäl låda med 196 skott. Storslaget med en seren epilog, eftersom lådan stilla tar eld en halvtimme efter skådespelet. Två brandsläckare töms, men till sist får jag sätta på vattnet i trädgården – avstängt för vintern – för att kväsa mordbranden. 

Måndag 

Är det fortfarande backhoppning i Garmisch-Partenkirchen och nyårskonsert i Wien på nyårsdagen? I vilken kanal går Ivanhoe? Ritualer av det där slaget har förlorat sin betydelse. Det är en paradox att världen blivit mindre, eftersom alla kan försvinna in i sin egen individuella värld, ju mer sammankopplade vi blivit. Det är också ett uttjatat ämne, som antagligen får de flesta läsare att fly in i sina individuella världar. Så låt oss tala om förhudar i stället. 

I lutherska och anglikanska kyrkan, läser jag mig till, firas nyårsdagen till minne av Kristi omskärelse. Katolikerna, alltid en aning elegantare, firar den i stället som ett sätt att hedra Maria, Guds moder. Omskärelsefirandet har ändå sina poänger, särskilt i tider när antisemitismen blivit chic igen. Det skadar inte att påminnas om Jesus ursprung, även om man förstås alltid kan komma undan genom att sjunga som bondlurken i Kinky Friedman and the Texas Jewboys gamla låt: ”they ain't makin' jews like Jesus anymore”. 

Senast jag stötte på Alex Schulman i spalterna var han vettskrämd av Birgitta Eds prästkrage. I dag är det Musse Pigg som skickar kalla kårar längs hans rygg: 

”Som Musse Piggs ton på husvagnssemestern när Långben matar kossan med hö från bilens förarsäte och han själv mjölkar kossan från husvagnsfönstret, och när han har all mjölk han behöver ropar han till Långben: ”Låt henne gå nu!” Han låter oförklarligt förebrående – ”låt henne gåå nu!” – som om han tröttnat på Långben. En otäck liten ton av klander väcker oro i mig, år efter år, decennium efter decennium.” 

Hos mig väcker Alex faderskänslor. Jag får lust att höra av mig till honom och berätta att Musse och Långben är påhittade figurer. Deras känsloliv är mindre komplext än man kan tro. Just den här filmen är dessutom från 1938, när folk fortfarande inte hade för vana att försvinna in i sina egna navlar. Det går ingen nöd på Långben, Alex, skulle jag vilja säga, men man vet aldrig vad man kan ställa till med om man lägger sig i författares kreativa processer. 

Tisdag 

Man är sin egen kassörska i matbutiken och sin egen incheckare på flygplatsen. Ur radion, som råkar stå på när vi satt i gång med att montera ned juldekorationer, kommer beskedet om nästa nivå av självservice. 

Det är en åttioåring som ringer till polisen, efter att ha fått syn på ett par tjuvar som håller på att såga bort katalysatorn på grannens bil. Man vet ju aldrig vad som faktiskt sker på andra sidan en telefonlur, men intrycket är inte att det utbryter någon febril aktivitet i polishuset. Om det nu finns ett sådant hus: polisen utlovas vara ”på väg mot Mariestad”, där det hela utspelar sig. Oklart från var. Skövde, kanske. Men polisens representant vet råd: 

”Om de skulle åka från platsen, har du möjlighet att ta dig till en bil och åka efter?” 

Att åttioåringar förväntas göra sitt eget – eller i det här fallet grannens – polisarbete, ligger i tiden. Hur länge dröjer det innan vi lär oss att skära bort det första ledet, det vill säga ett meningslöst telefonsamtal, innan vi tar hand om de juridiska problemen på egen hand? 

I Göteborg är Nordens högsta byggnad snart färdigställd, rapporterar DN, med pojkrumsfebriga sprängskisser och allt. Det är svårt att se hur tidningen är häftad, när man som jag bara läser den digitala utgåvan, men jag hoppas att redaktionen varit klok nog att lägga idolbilden på Karlatornet mitt i tidningen, så att den kan lirkas ut och häftstiftas upp över sängen. 

Man vill ogärna reta göteborgare, för deras berömda humor inkluderar inte självdistans, men jag tvivlar på att Karlatornet kommer att göra mer för stadens skyline än Turning torso gjort för Malmö och Tors torn för Stockholm. Visst, man ser dem alla från långt håll, men de ser fasligt ensamma ut. En skyskrapa gör ingen skyline, som någon säkert sagt någon gång. Det blir snarare en påminnelse om att man inte är den storstad man önskar att man var. Men grattis ändå, Götlabörg. 

Onsdag 

Det kan vara svårt att skilja den ena bilden från den andra, men har inte fotografiet av Ebba Busch och Tidökollegorna som håller presskonferens i Rosenbad, som återfinns på ledarsidan i DN i dag, prytt samma plats tre eller kanske till och med fyra gånger? 

Jag tror det. Kanske har den helt enkelt rätt format. Det påminner mig om historien om den då åldrade bohemen Iris Tree som Stephen Fry berättade en gång. Hon hade köpt en värdefull liten impressionistmålning på auktion och fick besök av vänner som ville beundra den. De lät blickarna löpa längs väggarna, men såg inget nytt någonstans. ”Var är målningen”, frågade de. ”Där, bakom gardinen”, svarade Tree och pekade. Där hängde den, en halvmeter från golvet, delvis dold av en gardin. ”Men varför har du hängt den där?”, frågade en av besökarna. ”Det satt en spik där”, svarade Tree. 

Torsdag 

Snöhelvetet firar nya triumfer, medan jag försöker hinna med det som måste hinnas med innan vi går i exil i Sydafrika några veckor. En förmildrande omständighet är att jag får tillfälle att köra min gamla skrothög till Defender – en gång jordbruksskolan Bollerups studenttaxi – som en trotsig skruv genom drivorna. Jag hinner förstås inte med det jag måste hinna med, så vi får se vad som återstår av trädgården i vår. 

De har haft tråkigt på Expressen. För att mota ledan har någon kommit på att det borde finnas lite ursinne att mjölka ur att det fortfarande heter ”Snövit och de sju dvärgarna” i Kalle Anka på julafton. Det är förstås en dunderidé. Så snart någon säger att det borde heta ”Snövit och de sju längdnormkritiska”, blir det ju lätt att finna ett helt gäng som blir ursinniga på det. Och sedan kan man spinna på saken ett par veckor. Men Föreningen för kortväxta gör inte det som förväntas av dem. De tar det med ro och har ingen lust att kritisera SVT, även om de förstås ogillar när ordet dvärg används som skällsord. 

Jag får nästan lust att gå med i en så vettig förening, om de accepterar mig. Hur lågt har de lagt ribban? 

***

Läs även: AC i Mellanöstern är ingen klimatkatastrof

Läs även: Varför spelar Annika Strandhäll och Anna Ekström dumma?