Höst i Italiens tå

Vi hyrde en bil på flygfältet i Lamezia Terme och åkte norrut genom Kalabrien. Det var i slutet av oktober. Nära staden Cosenza åt vi lunch i den lilla bergsbyn Civita. Luften där var mycket hög och mycket ren och bergen var gröna och grå och lite bruna.

I Cosenza skulle vi besöka Rai, på inbjudan av den regionala generaldirektören. På vägen dit stoppades vi av polis. Det handlade om körning mot rött ljus. För denna brådska fick vi böter, nästan 140 euro. Vi hade fångats på kameror, det fanns ingen utväg. Så sa åtminstone polisen i sin mäktigt blåsvarta hatt. I solidaritetens namn gav vi 20 euro var till vår lite olyckliga chaufför.

I hyrbilen tillsammans med oss satt också två infödda kalabrier. Den ene, en man i övre medelåldern, steg ur och gick fram till poliserna. Det gestikulerades mycket. Så kom mannen tillbaka till bilen med nästan alla de ihopsamlade sedlarna i sin hand. Nu skulle vi bara betala 28 euro för överträdelsen. Mannen tog också själva böteslappen och sa att han skulle ge den till en chef på Rai i Kalabrien. Löftet var att vi skulle få hela bötesbeloppet återbetalt. Jag tror det kan bli med ränta.

Under hela resan misstänkte vi den kalabriske mannen för samröre med den kalabriska maffian, med ’Ndranghetan. Det handlade om många små saker och händelser som är svåra att förklara här på litet utrymme. Den som vill veta mer om den kalabriska maffian ska i alla fall läsa Tomas Lappalainens fina bok i ärendet.

Någon dag senare fick vi, efter en veritabel kurragömmalek, tala med Ennio Stamile som är präst och som leder det pan-italienska nätverket Libera. Den bjuder motstånd inte bara mot ’Ndranghetan utan också mot Camorran och Cosa Nostra.

’Ndranghetan är den största av maffiaorganisationerna i Italien. Den har en årlig omsättning på ungefär 200 miljarder euro. Det handlar om droger och smuggling, framför allt om kokain från Colombia, men tydligen också om vapen till IS. Stamile sa att fattigdomen i Kalabrien beror på maffians rikedomar. Han pekade på den problematiska kopplingen mellan ’Ndranghetan, frimurarlogerna och den italienska politiken. Begreppet »masso-mafia« landade i var och varannan mening. Cosa Nostra sades en gång i tiden ha haft fötterna på Sicilien, men huvudet i Rom. Nu är det enligt Stamile ’Ndranghetan som har fötterna i Kalabrien och huvudet i Rom.

Den lågmälde Ennio Stamile kämpar mot maffian med en hänvisning till Jesaja: av kärlek till folket tiger jag inte still.

Allt i Kalabrien är ändå inte fattigdom, frimureri eller fanskap. På en liten italo-albansk restaurang i Civita åt vi n’dujja som påminner om semmelknödel, fylld med en röra bestående mestadels av chili. Kombinationen är inte optimal för den magkänslige nordbon, kan i korthet meddelas.

Albanerna i dagens Kalabrien kom vandrande norrut i jakt på bättre liv. Det var för många hundra år sedan. Också dagens fattiga albaner vandrar norrut, bort från Kalabrien, till Milano och därifrån vidare till Tyskland, i jakt på jobb och liv.

De italienska albanerna, de är ungefär 10 000, talar en gammal dialektvariant av albanskan som kallas arberischt. I en skola utanför Civita sjöng barnen först den albanska nationalsången och sedan, med händerna hårt tryckta mot hjärtat, den italienska. Det var lite rörande att se, men barnen verkade glada ändå. I Cosenza påstod en professor att de enda bevarade bokvolymerna på albanska av Enver Hoxha finns på en hylla i universitetets arkiv.

Det lät lite konstigt, men av kärlek till böckerna teg jag still.