Huka er gubbar och kärringar, nu laddar anglosaxarna om
Det har varit ett par jävliga decennier, men det kan snart bli ännu jävligare. Är man inte amerikan eller britt kan man inte påverka det ett dugg.
Toppbild: AP
Rishi Sunak bestämde sig till sist. Det blir inget parlamentsval i Storbritannien förrän i oktober, och till dess får engelsmännen och walesarna hålla tillgodo med lokalval nu i maj. Men känslan av att valrörelsen redan har dragit igång är ofrånkomlig, och då inte vilken valrörelse som helst: såhär sugna på att byta regering har britterna inte varit sedan Labour under Tony Blairs ledning krossade de konservativa i jordskredssegern 1997.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I samma veva hålls det som bekant val i USA, både till president och kongress. Här är utgången avsevärt mer oviss. Det kan bli en komplett rockad, där presidentposten byter från demokratiskt till republikanskt innehav samtidigt som demokraterna tappar sin majoritet i senaten men återtar den i representanthuset. Det kan också lika gärna bli så att inget förändras överhuvudtaget.
Som vanligt sitter vi européer (om vi inte är ryssar, förstås) mest bara och hoppas på det bästa. Det är inte så konstigt. För de två allierade länder vars agerande på världsscenen påverkar oss allra mest, långt mer än någonsin Tysklands och Frankrikes, är inte bara mäktiga. De är också förbannat lynniga.
Avgrunden mellan de politiska alternativen i USA och Storbritannien är enorm, både till bredden och djupet. Men det är inte bara det. De senaste årtiondena präglas också av så tvära kast i de båda ländernas utrikespolitik att man som europé inte kan annat än drabbas av geopolitisk sjösjuka.
Storbritannien är landet som på 1980-talet skapade det EU vi har i dag. Med buller och bång och skrän och tvång fick Margaret Thatcher de andra medlemsstaterna med sig på att skapa och hårdhänt implementera den inre marknaden, med allt vad den innebar av fri konkurrens och fri rörlighet. Under Tony Blair, och på hans initiativ, genomfördes sedan den stora utvidgningen österut. De som likt Göran Persson varnade för konsekvenserna av omedelbar fri rörlighet för människor med betydligt lägre levnadsstandard än i väst, de blev i stort sett hängda i lyktstolpar. Sisådär femton år senare hade britterna genomgått en rent schizoid förvandlingsprocess; de var nu så fientligt inställda till EU-projektet som sådant och inte minst till den fria rörligheten att de gav alltsammans fingret – och hoppade av.
USA har inte direkt varit mindre ombytligt. Under Bush och Cheney skulle man med vapenmakt omvandla hela Mellanöstern till en samling blomstrande demokratier. Under Obama skulle man avsluta alla jobbiga krig, förhandla med Iran, ”omstarta” relationerna med Ryssland, koncentrera sig på rationella, globaliseringsvänliga regimer i Sydostasien och i största allmänhet skita i Europa, förutom när det gällde att försöka avstyra Brexit. Under Trump skulle man ha handelskrig med både Kina och Europa, driva på för en så hård Brexit som möjligt, bli vänner med Ryssland och Nordkorea, heja på högervridningen av Israel, krossa eller åtminstone utpressa sönder Nato, förhandla med talibanerna, sälja ut Ukraina och försöka få till ett krig med Iran. Under Biden… ja, men tvärtom mot föregående administration. Igen.
Någon som behöver en drink? Jag dömer i så fall ingen. Det är i det närmaste ofattbart hur en stormakt och en supermakt kan uppträda såhär impulsivt, såhär inkonsekvent och såhär destruktivt. Alltmedan vi i Europa inte ens kan enas kring mer eller mindre kärnkraft, trupper på marken eller flygförbudszon i Ukraina, skärpta utsläppskrav på jordbruket eller ett gemensamt system för bokningar av tågresor.
Hur gärna man än vill ha en Labourseger i höstens brittiska val bör man också ha i åtanke följande. Kombinationen Keir Starmer i 10 Downing Street och Donald Trump på Pennsylvania Avenue vore nog det enda som skulle kunna göra våra kära anglosaxiska vänner ännu mer dysfunktionella. Det är svårt att ens tänka sig de båda i samma rum, utan att det uppstår rent och skärt handgemäng.
Med andra ord, högt vördade europeiska landsmän: det har varit en rätt jävlig seglats under de senaste tjugo åren, men det är inget mot hur grisigt det ännu kan bli. Och som vanligt kan vi inte göra ett dugg för att påverka vår framtid. Säga vad man vill om britter och amerikaner, när de känner sig trängda gör de i alla fall något åt saken. Tyvärr, eller vad man ska säga.
***
Läs även: De brittiska väljarna har fått nog – av allt
