Humanisterna säger emot sig själva
Humanisternas status som trossamfund undergräver ateismen.
Toppbild: Unsplash
I slutet av januari slog Förvaltningsrätten i Stockholm fast att de missionerande ateisternas organisation, Humanisterna, bedriver en verksamhet som fyller samma funktion som i religiösa samfund. Kammarkollegiet, ansvarig statlig myndighet, måste nu registrera Humanisterna som ett trossamfund.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Humanisterna jublade över beslutet. Det kan ge förbundets företrädare juridisk vigselrätt, men det får framför allt finansiella konsekvenser. Skatteverket måste nu hjälpa till att samla in medlemsavgiften, det vill säga den ateistiska ”kyrkoskatten”. I förlängningen finns en möjlighet att få dela på de offentliga bidragen till trossamfund. På kommunal nivå handlar det om aktivitetsstöd. På statlig nivå om bidrag som kompenserar andra samfund för att trossamfundet Svenska kyrkan, när det skildes från staten, fick med sig miljardtillgångar. Bland annat kyrkobyggnader och mark som staten tog av Katolska kyrkan vid det som kallas reformationen.
Jag är nog part i målet, men har svårt att tänka på offentligt stöd till religiösa trossamfund utan hänsyn till den mycket specifika verksamhet som är gemensam för doktrinärt väldigt skilda organisationer: sociala insatser som når nödställda som det offentliga av olika skäl aldrig kan nå. Både i Sverige och i utvecklingsländer. Kanske letar jag på fel ställen, men jag kan inte finna några uppgifter om hur många soppkök eller natthärbärgen Humanisterna bedriver i svenska storstäder. Inte heller hur många skolor och sjukvårdskliniker de bygger i södra Afrika.
Om man bortser från frågan om huruvida Humanisternas verksamhet verkligen liknar de traditionella, religiösa samfundens fullt ut – inräknat allt som inte är uppbyggelse av de egna medlemmarna – måste man ändå se två principiellt viktiga fördelar med att Humanisterna blir betraktade som ett trossamfund.
Den första är att staten, genom Förvaltningsrätten och Kammarkollegiet, nu erkänner att ateismen och tron – försanthållandet – att Gud inte finns, är en trosuppfattning på exakt samma kognitiva nivå som teismen och tron att Gud existerar.
I debatter om Guds existens brukar ateister, i synnerhet några av Humanisternas mest profilerade företrädare, förneka att deras uppfattning skulle vara en tro. I stället brukar de hävda att de står för en vetenskaplig syn, eftersom Guds existens inte kan bevisas med empiriska metoder, varför teism – Gudstro – i olika former inte skulle ha några skäl för sig. Men i verkligheten är tron att Gud inte existerar också en trosuppfattning som inte kan verifieras med empiriska metoder. Ytterst beror det på att teismens Gud inte är ett objekt i den naturliga ordning som kan undersökas empiriskt. Den är det som utanför naturen gör naturen, allt som syns, och alla dess orsaker och samband, möjlig.
Påståendet ”universum har ett intelligent upphov utanför universum” är till sin form helt likvärdigt påståendet ”universum har inte ett intelligent upphov utanför universum”. Ingetdera kan verifieras empiriskt, då de båda rör något utanför den empiriskt mätbara världen. Men de kan analyseras logiskt. Och då visar sig det senare, ateistiska, påståendet vara det som saknar goda, logiska skäl för sig. Inget som inte existerar kan ju orsaka sin egen existens.
Staten tar förstås inte ställning till den logiska verifieringen av filosofiska omdömen. Men när staten upphöjer ateisternas organisation till ett samfund bekräftas att dess bärande trosföreställning inte har någon särställning framför andra påståenden om metafysiska förhållanden. De öppnade bidragskranarna spolar helt bort Humanisternas påstående att Gudstron är grundlös.
Den andra fördelen med beslutet bygger vidare på den första, och betyder ett statligt erkännande av att det inte finns någon ”värdeneutralitet” i ateism. Att, till exempel, moraliska föreställningar grundade i en materialistisk metafysik och en sekularistisk ”normkritik” också är ett normsystem bland andra. En sådan moral måste också analyseras kritiskt och argumentera för sig.
Filosofiskt följer alltså inga obetydliga framgångar för de klassiska trossamfundens teism ur vad som många, också Humanisterna själva, tycks se som ett juridiskt-administrativt beslut för att främja politisk likställdhet. När sekulära välsignelseakter utförda av Humanisternas styrelseledamöter ger juridisk vigsel och när organisationen får söka kommunala aktivitetsstöd för möten, uttrycker det faktiskt själva motsatsen till organisationens bärande budskap.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst
***
