Hundar har rätt till ett värdigare avslut än människor
Den moderna beröringsskräcken för döden är ovärdig.
Toppbild: Unsplash
Jag vill dö som min hund. Ja, inte hos veterinären, men om jag hade drabbats av en obotlig sjukdom där allt som väntar är en smärtsam och långdragen död, skulle jag vilja somna in tillsammans med mina närmaste i ett lugnt rum, med tända ljus, snaskandes på favoritgodiset in i det sista. Precis som hunden Ebba gjorde.
Tyvärr saknas valmöjlighet när det gäller den egna döden. Det må vara en självklarhet, ja ett krav, att ta sin gamla sjuka hund av daga så hon sliper lida, men människor ska dö av sig själva. Oavsett hur ovärdigt, plågsamt och hemskt dödsförloppet är. Oavsett vad den döende än vill.
”Rätten till en värdig död är därtill rätten till ett värdigt liv”, som Nina Lekander skriver i en tankeväckande kolumn om dödshjälp.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Numera finns dödshjälp i ett tjugotal länder och delstater, men inte Sverige, trots att vi lever i ett av världens mest individualiserade och sekulära länder. Det är, som med så mycket annat, obegripligt.
Trots att runt 90 000 människor dör varje år, verkar det i stället som om de flesta inte vill låtsas om det obönhörliga slutet.
Enligt begravningsbyrån Fonus har tre av tio vuxna svenskar inte funderat på hur de vill begravas. Två av tre vet inte hur deras partner vill ha det när vederbörande dött.
Folk undviker till och med begravningar, eller så har de inte tid för dem. Sedan 90-talet har antal begravningsgäster halverats till strax över 20, och då drar de stora begravningarna upp medeltalet. I Stockholm är var tionde begravning en ”direktare”, någon som läggs till den sista vilan utan avsked eller ceremonier. Som om vederbörande inte vill störa någon med sitt frånfälle. Eller så finns det ingen att störa.
Mer individuellt och sekulärt än så kan det nog inte bli.
Annat var det på vikingatiden då en korrekt begravning, till och med av fiender, var en religiös plikt. Att dö väl i strid gav en plats i Odens Valhalla, eller Frejas Sessrumner. Sämst var att dö av ålderdom och hamna i Hel, där allt var lika blekt och tråkigt som en socialdemokratisk dansafton.
Presenter gavs till den döde och om en höjdare dött kunde en träl avrättas och skickas med som passopp i efterlivet. Om detta kan man tycka mycket, men begravningarna var i alla fall välbesökta och många.
Medellivslängden under vikinga- och medeltiden låg på 30-40 år. Döden var ständigt närvarande i form av sjukdomar, svält, hög barnadödlighet och krig. I dag lever kvinnor i snitt till 85-års åldern och män blir knappt 82. Fram till 2070 kommer motsvarande siffror vara 89,7 år för kvinnor och 87,4 år för män.
Alla blir äldre, samtidigt som döden blir alltmer avlägsen. Dementio mori.
Idealet är evig ungdom eller åtminstone väldigt långa liv. Det befriande opretentiösa författarparet Caroline och Leffe Grimwalker tänker till exempel leva tills de är minst 130. Detta ska uppnås med bland annat fasta, stamscellsbehandlingar och vitamintillskott. Själv hade jag dött av leda över den rigida livsstilen.
Lika obegripliga är de sorgesånger som ett par mediedamer skrivit om att rynkor och gråa hår gör dem fula och opåsättningsbara. Som om evig ungdom vore en självklarhet, eller ens något att eftersträva. Som om livet inte vore en resa med döden som slutstation, vare sig man vill det eller ej. Vad är det då för mening att gråta över spilld (moders) mjölk?
I sanningens namn finns en stor paradox med det hela: Trots ungdomskult, obesökta begravningar och allmän beröringsskräck inför den sista vilan är intresset för ond, bråd död gigantiskt. Media och True crime frossar i spektakulära mord, helst med rika och kända personer. Flyktingar som drunknar i Medelhavet, skjuts eller sprängs ihjäl i krig, eller bara stillsamt somnar in på en sjukvårdssal, gör sig inte besvär. Här handlar det om det sensationella.
Inom litteraturen dominerar deckarna, trots att grundhistorien alltid är densamma: ett oskyldigt offer mördas. En heroisk snut, gärna med sprit- eller samarbetsproblem, löser under stor möda det till synes omöjliga fallet. Mördaren grips, rättvisa skipas, ordningen återställs.
Kanske ligger böckernas popularitet i att de är en trösterik saga om att det finns hjältar och rättvisa i samhället?
Måhända är de en bearbetning av dödens ofrånkomlighet, fast på ett behagligt, distanserat sätt? Eller så är deckare bara roliga att läsa.
Fan vet. Själv föredrar jag science fiction.
Och nej, här finns inga drömmar om att ladda upp medvetandet digitalt efter döden. Bara en stillsam önskan om att få ett lika fint och värdigt slut som min hund, om nöden så kräver. Det borde faktiskt vara en självklarhet, även för människor.
***
