Hundra år av dumhet

– Tyska kroppar, brittiska kroppar, kanadensiska kroppar ... Stanken från ruttnande kroppar ... Det är kriget – ett helvete.

Den gamle sergeanten från Kanada, som deltog vid landstigningen i Normandie, kan inte hålla tillbaka tårarna. Han berättar i en av vårens alla krigsdokumentärer i SVT. Han var en av »andra världskrigets sista soldater«.

Från första världskrigets vittnen får vi nöja oss med inspelat material, och det finns mycket. Varje dag i nådens år 2014 exploderar de historiska handgranaterna i tv, taggtråden rullas ut över Flandern och soldaterna för sitt blodiga tvåfrontskrig i skyttegravarnas lera; mot fienden, och mot lössen.

Borde vi inte nöja oss med de historiska handgranaterna i Europa? Det verkar inte så. De senaste veckornas händelser i Ukraina har utlöst en primitiv kedjereaktion framför allt i media, men också bland politiker som borde veta bättre. Kriget kommer! Ryssen kommer! Rusta upp! En ny miljard till försvaret!

Man kunde tro att det är nya bondetåg på gång, att Folket krävde pansarbåtar och allmän mobilisering. För hundra år sedan stod den liberale statsministern Karl Staaf emot högerns rustningsiver. För detta skylldes han för att vara fosterlandsförrädare. I dagarna är det Fredrik Reinfeldt som får samma titel, därför att han var klumpig i formuleringen om den ryska minoriteten i Ukraina – och för sitt defensiva ordval om den historiska läxan: »Möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna ner. Möt inte våld med ytterligare våld.«

Tänk, jag tycker han har alldeles rätt på den punkten.

För liknande åsikter sattes både tyskar och engelsmän i fängelse 1914. Entusiasmen inför kriget var då närmast en självklarhet. Man hurrade för soldaterna, och solen glänste i kaskarna – kriget skulle bli en kort och ärofylld historia, ett nyttigt stålbad för Europas förvekligade ungdom. Så blev det inte. Helvetet varade i fyra år. Men – att vara mot kriget var omanligt. Filosofen Bertrand Russell fick sparken från universitetet i Cambridge för sitt olämpliga pacifistiska budskap.

Men nu är det inte 1914!

Om rubriksättarna vill låtsas att händelserna i Ukraina kommer att utlösa tredje världskriget, så kan de ju göra det. Men korkat är det, som att leka med sprängmedel. Lyssna på vad varje ansvarskännande expert säger: Nato tänker inte gå in i den rysk-ukrainska konflikten med vapen. Det finns inte på kartan. Det vet Putin mycket väl, som inte har råd att få ett »riktigt« krig på halsen. Men han spelar ett högt spel.

De interna ukrainska problemen är komplexa. Östra Ukrainas sympatier för Ryssland är inte entydiga, och i västra delen är det inte alla som vill kasta sig i armarna på EU. Men den usla ekonomin och den utbredda korruptionen är ett problem för hela landet. Vad Ukraina behöver är inte mer krig, utan mer dialog – både med EU och Ryssland.

Den förenklade bild av Ukraina som sprids i rubrikerna är sorglig. Många som borde veta bättre nappar på bilden av Ukraina som ett näste för nazister och antisemiter. Med Putins propagandamakare kallar man revolutionen för »fascistisk statskupp«. Bortsett från desinformationen i detta, sedan när blev Putin en trovärdig vakthållare mot antisemitism? Fråga medlemmarna i Memorial, Rysslands historiegrävare och MR-aktivister. Historikern Timothy Snyders artikel i Dagens Nyheter den 3 mars borde vara obligatorisk läsning – inte minst för DNs egen krönikör, Johan Croneman.

Inrikespolitiken har också fått »Ukrainafrossa«, enligt »Ekots« Tomas Ramberg. Just nu vill alla partier kalla sig försvarsvänner, och lite dubbelmoral skämmer inte.

Det är inte länge sedan en överansträngd ÖB konstaterade att försvarsbudgeten på 43 miljarder räcker till att försvara Sverige en vecka. Nu vill alla bestycka Gotland och öka på med en miljard. Det räcker till att hålla fortet fyra timmar till...

Den historiska läxan, var det. Just nu läser jag en av de bästa skönlitterära skildringarna från första världskriget; Ernst Jüngers »I stålstormen«. Den kom ut 1920, och bygger på hans egen fältdagbok. Den blev en klassiker, inte bara för att han skildrar krigets fasor, utan framför allt krigets lockelse. Det är viktigt. Utan våldets dragningskraft och krigets fascination skulle det inte bli några krig.

Varför ska medierna okritiskt bidra till att förstärka den bilden?

För övrigt är jag nyfiken på Sarah Dawn Finer som Sally Bowles i »Cabaret« på Uppsala Stadsteater. Där har man tydligen skippat nostalgin, men aktualiserat trettiotalet på ett otäckt vis med lysande artister.