Hur bör den nya regeringen bekämpa skjutningarna?

När regeringen den 20 december höll presskonferens om att utreda införandet av visitationszoner och anonyma vittnen, samt att ge nya befogenheter till socialtjänsten, tog den de första stegen i en reformagenda som åklagaren Lisa dos Santos hade sammanfattat kärnfullt tio dagar tidigare.

På frågan om vad som behöver göras för att bekämpa och få bukt med skjutningarna och deras huvudsakliga orsak, gängkriminaliteten, svarade dos Santos:

"Jag tror att en vändning ligger långt bort. Det räcker inte med strängare straff och att ge polisen fler verktyg, man måste kanske göra om hela socialtjänsten. Det måste kanske finnas en till myndighet som bara handskas med ungdomar som är grovt kriminella. Man måste rusta upp förorterna, kanske måste något ändras i våra bidragssystem, kvinnor måste jobba, språk ska läras. Samhället måste se till att man inte kan rekrytera in så unga personer i nätverk." (Expressen 10/12)

Det är sålunda äntligen en insikt i samhällsdebattens och politikens mittfåra att:

I punktlistan ovan finns inbäddad en kriminologisk kunskap sedan decennier, nämligen att strängare straff med längre inkapacitering, undantagsvis inte kommer att leda till minskad brottslighet när det gäller brott som är organiserade som affärsverksamheter, så som smuggling och försäljning av illegala droger. För sådana brottstyper finns det inträdesbarriärer i form av etablerade hierarkier och organisationer. Att enbart inkapacitera en del i organisationskedjan eller hela organisationen, leder ofta till att den vakans som uppstått fylls upp av lägre rankade gängmedlemmar eller av nya organisationer. Mer måste sålunda till, för att hindra nyrekrytering och verksamheten överlag, just i beaktande av att dödsskjutningarna i Sverige är kopplade till narkotikahandeln.

Men den mest effektiva integrationsåtgärd som i dag skulle kunna vidtas vore att tydligt återupprätta statens våldsmonopol över hela Sverige. Det ska inte finnas något bostadsområde där landets lag inte gäller och brott inte bekämpas, och övergrepp i rättssak inte beivras, hårt och omedelbart.

Det skulle återupprätta tilltron på statsmakten genom att visa främst de som bor i de utsatta områdena att staten sätter deras intressen i första hand. Statsmakten skulle också visa att den värdesätter retributiv rättvisa, det vill säga samhällets ställföreträdande vedergällning och offrets upprättelse, framför brottslingens väl och ve.

Sedan 2009 pågår en särskild satsning där tolv svenska myndigheter samverkar med underrättelser och operativa insatser mot kriminella individer och nätverk, med särskilt fokus på "utsatta områden". Det sker en massiv uppbyggnad av polis och rättsväsende och den har pågått i över ett decennium. Trots detta slår antalet skjutningar ett deprimerande rekord. Att något saknas är uppenbart.

Jag läser på polisen hemsida:

"Polisen arbetar brett inom hela myndigheten för att få stopp på skjutningar, sprängningar och övrig grov kriminalitet som ofta hänger ihop… Polisen har också en pågående rekrytering av nya medarbetare till myndigheten, men en avgörande del i att få stopp på skjutningarna är att vi får stopp på rekryteringen av unga kriminella."

Det är inget nytt budskap. Det är vad polisledningen har förmedlat i åratal. Hela samhället behövs i kampen mot den organiserade brottsligheten och skjutningarna.

Samtidigt har verkligheten i riksdagen varit en annan. Vi har i sexton år haft högermajoritet i riksdagen som drivit på för sänkta skatter, vinstjakt i skattefinansierad välfärdsverksamhet, repressiva åtgärder, kommunegosim, en laissez-faire inställning till integration och invandring och därtill världens kanske mest åtstramande finanspolitik. Sverige har under tiden blivit ett alltmer ojämlikt samhälle och den sociala utsattheten är omfattande i segregationens kölvatten.

Mer extrema former av samma politik som gett upphov till problem kan naturligtvis inte lösa dem. I stället vore det kanske dags att ta tag i de åtgärder som många gillar att prata om, men som sällan vinner kampen om mediedagordning och budgetpengar?

Det handlar givetvis om kraftig förstärkning av det sociala arbetet genom stärkt statlig finansiering av kommunernas verksamhet. Fler socialsekreterare och fältassistenter behöver utbildas och anställas, fritidsgårdar byggas och bemannas, och stöden till kultur och idrott ökas. Vi behöver tvärprofessionella arbetslag som med ledning av underrättelser om ungdomar på glid från någon myndighet eller medborgare sätter in kraftfulla och tidigare insatser. En satsning i tiomiljardersklassen bara på detta område är det minsta vi medborgare borde avkräva oss själva.

Därtill måste bostadspolitiken läggas om i grunden för att återigen bygga ett samhälle, i stället för ett antal parallella samhällen. Mer blandade och både trygga och berikande boendemiljöer förutsätter hyresrätter med rimliga hyror och förmedling av sociala kontrakt även i de rikare områdena och tillkomst av ägda bostäder i de eftersatta områdena, i kombination med sammanhållen planering av arbetsställen, välfärdsinrättningar, kollektivtrafik och tillgång till natur och kultur. Bosättningslagen som fördelar nyanlända mer jämt över landet behöver vara kvar istället för att avskaffas.

Utbildningspolitiken behöver genomgå en smärre revolution för ett sammanhållet utbildningsväsende med hög kvalitet. Vi behöver fundamentalt bryta med den unikt illa organiserade svenska marknadsskolan och göra upp med upphandlingsdoktrinen när det gäller svenska för invandrare och yrkesutbildning.

Återreglering av arbetskraftsinvandring till Sverige är även det en nödvändighet för att sänka arbetslöshetsnivån och utslagningen samt bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Och, slutligen, så krävs omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder med extratjänster, individuellt anpassad validering, kompetensinsatser, arbetspraktik och fullt statligt stöd för etableringsjobben nu när arbetsmarknadens parter enats om formerna.

***

Läs även: Mer än var tredje lärare utsatt för våld

Läs även: Vilka är de tre sämsta åtgärderna i regeringens budgetproposition?