Hur har folk tid med allt tidsfördriv?
Jag värjer mig mot både poddar och sociala medier, ändå är min produktivitet en sorglig historia.
Toppbild: Unsplash / Montage
Att se sig över axeln är som att stirra in i en gåta.
Jag menar det bildligt, förstås, för er bokstavstrogna därute. Poängen är att om jag tittar bakåt, på vad jag har åstadkommit, begriper jag inte hur det gick till. Och där får jag väl lacka in nästa brasklapp: jag talar inte om kvalitet. Jag står inte här i min Ture Sventon-kostym och påstår att jag presterat något enastående som borde placeras på UNESCO:s lista över världens kulturarv. Jag syftar enbart på kvantitet. Mer direkt uttryckt:
Hur i helvete hann jag med?
Jag ska inte göra en Fredrik Wikingsson. Han fick rubriker i november för att han, till skillnad från alla lyckade människor, gnällde i Aftonbladet över sitt liv. Jag är rätt nöjd med mitt. Men begriper, det gör jag inte.
Under några av mina halvgamla år tryckte jag ur mig en bok om året. Det var mycket förberedelser. Ett par hyllmetrar behövde läsas och smältas. Och för att ändå säga något om kvalitet: de blev rätt bra. Samtidigt skrev jag i snitt kanske tre eller fyra kolumner i veckan. Det fanns fortfarande barn i, eller i närheten av, hemmet. Ett äktenskap – samma som nu, tackar som frågar – och själva poängen med äktenskap är att de tar din tid i anspråk. Varför skulle man annars ingå dem? Vi bodde i stan och hade ett hyfsat flitigt umgänge. Jag satt i paneler i TV och radio, som man kan göra om man bor i Stockholm. Jag var spanare i Spanarna.
Hur fick jag det där att gå ihop? Där har ni gåtan.
Jag sitter inte och rullar tummarna nu. Den här tidningen tar en hel del tid i anspråk. Vi bor på landet och är det inte värmepannan som lägger av är det rökgasfläkten som skär. Men barnen är vuxna. Ingen i etermedia vill ha med mig att göra, eftersom jag befinner mig utanför tullarna. Jag skriver varken i Aftonbladet eller Expressen. Vi umgås precis så mycket vi vill, eftersom sådant kräver planering i busken.
Men tror ni att jag fått till någon av alla böcker jag föresatt mig att skriva de senaste åren? Till och med min agent har börjat förbigå den frågan med skonsam tystnad.
Det är förstås möjligt att det bara handlar om mig, men jag tvivlar. För en ännu större gåta är hur andra hinner med att uträtta något alls.
Folk verkar till exempel ägna en stor del av sin tid åt att lyssna på poddar. När gör de det? Vad brukade de göra, som de inte gör nu, innan de lyssnade på poddar? Och all denna hantering av sociala medier. Var kommer den tiden ifrån? De kan väl inte ha suttit och väntat på att sociala medier skulle dyka upp, så att de fick fylla ett par tomma timmar?
Förr i tiden fanns ”tidsfördriv” om man hade det långtråkigt. Nu verkar de flesta nästan uteslutande ägna sig åt tidsfördriv. De hinner knappt arbeta, på grund av allt tidsfördriv, för folk laddar bevisligen ned poddar och statusuppdaterar mitt i arbetsdagen. De har så mycket tidsfördriv att klara av, att de måste tala ut om att de blir utbrända av stressen. Hur de nu har tid med det.
Jag värjer mig mot både poddar och sociala medier, ändå är min produktivitet en sorglig historia. Och dygnet är lika långt för alla. Hur hinner uppkopplade människor med att göra något vettigt alls?
En gång i tiden, innan Internet slagit igenom, fanns en produktivitetsdelegation. Allan Larsson – jag förstår att ni inte minns honom – och Klas Eklund, upplyste svenska folket om att de inte kunde lalla runt dagarna i ända, utan att det kostade något. Skulle någon ens våga föreslå något sådant idag? Inte jag, i alla fall.
***
