Hur högt i tak har vi för de relevanta frågorna?

Veckans viktigaste text publicerades i DN och var författad av skribenten Maciej Zaremba. Han påpekade hur viktigt det är att vi i offentligheten inte mobbar ut människor när de försöker se saker från ett annat håll eller ställa kritiska frågor. Det finns, förklarade Zaremba, ”en särskild sorts skeptiker som blir provocerade var gång de anar en flockartad konsensus. (…) när det slår rätt är det helt ovärderligt. Så låt oss vara rädda om dem. De är ju så sällsynta.”

Ja, de få individer som inte automatiskt gör och tänker som alla andra, är värdefulla för ett samhälle och en kultur som vill vara fri och intellektuellt vital. Dissidenterna i Sovjetunionen och det kommunistiska Europa var av det slaget.

Zarembas artikel handlade om författaren Lena Andersson, som uppenbart, oavsett om man delar hennes åsikter eller ej, är en självständig röst, med en stadig frihetlig kompass. När andra berusas av den härliga medvinden från massans kraft framåt, tycks hon snarare bli obekväm av att alla springer åt samma håll och testar att tänka tvärtom. För en hederlig skribent och intellektuell är den instinkten en gåva. Och ett gissel förstås, för priset kan bli högt.

Andersson vågade svära i klimatkyrkan genom en kolumn som, såvitt jag kan se, inte förnekade att klimatet kan påverkas av mänsklig aktivitet, men som kritiserade journalister som driver en tydlig agenda i en komplex fråga, i stället för att hitta på kluriga motfrågor. 

Just detta tangerade, som av en händelse, vad den välrenommerade forskaren Christian Azar nyligen berörde i Fokus. Professor Azar arbetar med strategier för att minska utsläppen av koldioxid. Är således ingen klimatförnekare. Likväl är han bekymrad över alarmistiska forskare som påstår att vetenskapen förespråkar åtgärder som snarare är politiska prioriteringar. Samma tendens till aktivism alltså, som Andersson far efter i sin text, fast i ett annat skrå.

Lena Andersson fick en del skit. Inget konstigt med det. Att det blir polemik kring en opinionstext är i sig bra och sunt. Fast hon stod rätt ensam, föreföll det som. Dessutom hade hon råkat citera en bok som innehöll felaktiga siffror och för det tyckte Twitter att Andersson förtjänade både spott och spe vid skampålen. 

Det folkliga firandet där man utsåg Lena Andersson till klimatfoliehatt pågick i flera dagar i sociala och etablerade medier. Trots att artikeln alltså inte handlade om huruvida vi går mot en klimatkatastrof, utan om hur medierna hanterar en komplex fråga.

Det hela kröntes till sist med en grand finalattack från DN:s kulturchef Björn Wiman, i vilken han kopplade Lena Andersson till klimatförnekelse och vidare till hemsk radikalhöger. 

Kanske var det droppen som fick tolvtaggaren till skribent Maciej Zaremba att sätta ner foten. Han, som levt under kommunismen i Polen, såg i Lena Andersson en intellektuell som ställde relevanta och obekväma frågor (även om han inte nödvändigtvis höll med). Samma Andersson alltså som kulturchefen Björn Wiman identifierat som en avfälling i behov av uppläxning, androm till varnagel.

Samtidigt ska Wiman ha cred för att han alls tog in Zarembas text. 

För hur högt i tak har vi? Det är något som alla kulturredaktörer – och andra publicister – bör reflektera över. Ställs de relevanta frågorna? Eller är det så, som Andersson befarar i sin klimatkrönika, att det i vissa ämnen blivit suspekt att ställa frågor, ”för det ser ut som tvivel”.