Hur kan vi veta något överhuvudtaget?

Jag har tappat det. Ärligt talat så förstår jag inte riktigt själv, men jag har ändå fastnat i en tanke som inte riktigt vill släppa. 

I psykiatrin har man länge bråkat om vilket som är viktigast, arv eller miljö. Sedan några decennier har bråket falnat och det råder något slags bräcklig vapenvila mellan dem som fokuserar på det genetiska arvets betydelse och dem som vill hitta förklaringar till varför människor beter sig som de gör i individens uppväxt, långt bakåt i tiden.  

Anledningen till det är naturligtvis att stora undersökningar visat med stor övertygelse att de egenskaper och psykiska sjukdomar vi människor har, närmast utan undantag kan förklaras med vår genetik. Åtminstone till 50 procent och ofta med en än större andel än så. Detta vet man utifrån alla de stora tvillingstudier som gjorts i snart hundra år. Enäggstvillingar är minst 50 procent lika, oavsett om de vuxit upp tillsammans eller inte. 

I adoptionsstudier som man också gjort i uppemot hundra år kan man dessutom visa att adopterade barn som vuxna inte är mer än marginellt lika sina adoptivföräldrar. En indikation på att familjemiljön inte påverkar oss särskilt mycket alls. En svår nöt att knäcka för alla som varit i det team som sökt orsakerna till svårigheter hos vuxna i deras uppväxtmiljö.  

Ändå blossar dessa teorier upp titt och tätt. Och då kan vapenvilan tillfälligt vara i gungning. Det är inte så konstigt, för det känns så intuitivt sant att vi faktiskt påverkas av hur våra föräldrar var mot oss som barn. Och det kan också vara reellt sant. Vi människor är ju mer än våra egenskaper. Vi är helt enkelt mer komplexa än det som kan mätas i stora studier där man måste hålla sig till tämligen enkla saker som är lätta att mäta. 

Sanningen är svårfångad. Det ligger väldigt mycket i devisen att arv och miljö förhåller sig inte till varandra som hund och katt, utan snarare som gin & tonic. Det vill säga, vi ärver en egenskap som i samklang med miljön runt omkring oss antingen förstärks eller tonas ner av den yttre miljön. Och det sker såväl inom familjen, men också – och det är faktiskt i studier en mycket större faktor – i den yttre miljön. Det vill säga faktorer som inte delas mellan syskon, som vilken kultur vi lever i, vilka infektioner vi fått, vilken mat vi äter och de slumpartade skeenden som kan hända när kroppens alla miljardtals celler ska dela sig.  

Men det finns en oändlig mängd andra saker som vi inte har en aning om, som kanske gör oss till dem vi är. Vi vet inte alls särskilt mycket om vad vår yttre omgivning gör med oss. Hur påverkas vi av kosmisk stålning? Allt vi möter i vår färd mot vuxenheten kan vid givna tidpunkter, rent hypotetiskt, ha en enorm påverkan. Och likaså kan samma händelser som i vissa situationer förändrar oss totalt, i andra situationer helt sakna inverkan. 

Och det är nu jag tappar det. För hur kan vi veta något överhuvudtaget? I förhållande till universums oändlighet är vi ju oändligt mycket mindre än myror är i förhållande till oss. Ingen av oss har möjlighet att begripa ens en bråkdel av världen runt omkring oss. I skolan lär vi oss om Albert Einsteins relativitetsteorier. Att ljus och massa förhåller sig till varandra enligt en tämligen enkel ekvation. Något de flesta vet, men få förstår. Än värre är det med rumtiden. Det där att också rumsdimensioner förhåller sig till tid på ett sätt som är möjligt att räkna på. 

Givet att tiden inte löper på som en riktad kontinuerlig storhet, utan faktiskt är en faktor som beror på rummet vi vistas i, blir antalet tänkbara förklaringar till varför vi beter oss som vi gör faktiskt närmast oändliga. Då skulle det vara möjligt att vi inte ens är de personer vi är till följd av vare sig genetik eller vår historia, utan faktiskt på grund av något som kommer att ske i vår framtid. 

Jag vet, det är en galen tanke. Men om så är fallet kanske jag om tio år kommer vara med om något som förklarar varför jag började tänka så här år 2024. 

***

Läs även: Behöver män mer kärlek än kvinnor?

Läs även: Jag är pinsam och det känns helt okej