Hur många fler håller inne med det som borde sägas?
Om man hade tagit Katerina Janouchs oro på allvar redan 2017, hade vi då befunnit oss där vi står i dag?
Toppbild: TT
På tidningen Kvartals hemsida finns sedan 2018 en räknare som visar hur många skjutningar som skett under året. När jag tittar är vi inne på årets trettioandra, den skedde för två dygn sedan. Femton personer har hunnit skjutas ihjäl, och sedan man satte i gång räkneverket har 364 människor i Sverige fått sätta livet till på just det här viset.
Samhällsdebattörer försöker ständigt sätta ett slickat finger i luften och först av alla peka ut vad som är på gång. Men vem får säga vad – och när bör det sägas?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För drygt åtta år sedan, i januari 2017, talade författaren Katerina Janouch i tjeckisk webb-tv om den krackelerande Sverigebilden. För det fick hon sedan löpa gatlopp. Andra debattörer förfasade sig och drevade, och dåvarande statsminister Stefan Löfven uttalade sig kritiskt.
SVT publicerade artikeln ”Sant och falskt i Janouch-debatten” underskriven av tre namngivna journalister och ett helt researchteam, där varje påstående sköts i sank. Enligt SVT var folk inte alls otrygga i Sverige, pratet om no go-zoner var överdrivet och påståendet att allt fler svenskar beväpnar sig och lär sig skjuta på grund av ökad oro, var felaktigt, för polismyndigheten hade minsann inte alls utfärdat fler vapenlicenser.
Om det inte vore så tragiskt så blir det nästan komiskt att räkna vapenlicenser medan Kvartals räkneverk tickar. Men Janouchs dom blev hård. Cancelkulturen fick sexspaltsdrottningen och barnboksförfattarinnan som sedan 1980-talet varit en känd profil i den svensk medie- och underhållningsbranschen, att bannlysas.
Efteråt fick Janouch ytterligare kritik och anklagades för att liera sig med högerextrema krafter. Hon blev programledare på Swebbtv, då hon inte hade lust att hålla tyst, och de var de enda som lät henne komma till tals.
Redan de gamla grekerna för två tusen år sedan ägnade sig åt ostracism. På lerskärvor ristade de in namnet på den som varit misshaglig och borde hålla käften. Efter omröstning hade den, vars namn ristats flest gånger, tio dagar på sig att lämna staden och inte komma tillbaka på ett decennium.
Janouch har snart gjort sina tio år. Jag letar upp det tjeckiska TV-inslaget och konstaterar så här i retrospektiv, att även om tiden har sprungit ifrån frisyren och sminkstilen, så var det som sades ingenting som man i dag reagerar nämnvärt på.
Även kulturjournalisten Hynek Pallas var med i det tjeckiska inslaget, som en motvikt till Janouch. Hans uttalanden om ett vänligt, vidöppet och rosaskimrande Sverige har åldrats betydligt sämre. I ljuset av upplopp efter koranbränningar, gängrelaterade dödsskjutningar och nästan dagliga portsprängningar, blir Pallas optimistiska bild av lyckad integration trots massinvandring, och högerextremister som enda orosmoln i ett tryggt och bekymmerslöst Sverige, direkt världsfrånvänt. Men Pallas behöver inte stå till svars för sin felaktiga analys. Han har varit bättre på att hålla igen och underdriva, och därför fått jobba kvar på statligt finansierade tidningar.
I ärlighetens namn har även Hynek Pallas med tiden beskrivit Sverige i dovare färgskalor. Efter hösten 2023 har han ständigt – och med den äran – uppmärksammat den svenska antisemitismen, som numera både kommer från höger och vänster, samt den med rötter i Mellanöstern.
Att vara näst först på bollen är en konst, är du för snabb blir du straffad. Kunde de som blir bannlysta inte ha kommit till bättre användning? Om man hade tagit Katerina Janouchs oro på allvar redan 2017, hade vi befunnit oss där vi står i dag?
Ann Heberlein ansågs ha blivit för höger, Lars Vilks för islamkritisk, Hamid Zafar tystades genom gamla anonyma kommentarer från en tid som antisemit, Kajsa Ekis Ekman (fortfarande antisemit, och Hamas-dyrkare) åkte ut i kylan för att hon för tidigt kritiserade woke och transgender-rörelsen.
Många politiker dör också too soon-döden. Tobias Billström ifrågasatte massinvandringen för tidigt, Anna Kinberg Batra öppnade för samarbete med SD och fick avgå, Nyamko Sabuni likaså. Centern är enda partiet i Alliansen som ännu håller sitt hjärta öppet. Med en ny partiledare kan även det ändras. Tankar planteras och gror, och efter ett tag kan till och med motståndarna ta idéer som de har värjt sig mot, och göra dem till sina egna.
Hur många fler håller inne med det som borde sägas, för att de inte har lust att få sina namn inristade på lerskärvor? Jag går in på Kvartals räknare igen, nu uppdaterad. 33 skjutningar, 16 döda, totalen är uppe i 365. Räkneverket tickar vidare.
På tidningen Kvartals hemsida finns sedan 2018 en räknare som visar hur många skjutningar som skett under året. När jag tittar är vi inne på årets trettioandra, den skedde för två dygn sedan. Femton personer har hunnit skjutas ihjäl, och sedan man satte i gång räkneverket har 364 människor i Sverige fått sätta livet till på just det här viset.
Samhällsdebattörer försöker ständigt sätta ett slickat finger i luften och först av alla peka ut vad som är på gång. Men vem får säga vad – och när bör det sägas?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För drygt åtta år sedan, i januari 2017, talade författaren Katerina Janouch i tjeckisk webb-tv om den krackelerande Sverigebilden. För det fick hon sedan löpa gatlopp. Andra debattörer förfasade sig och drevade, och dåvarande statsminister Stefan Löfven uttalade sig kritiskt.
SVT publicerade artikeln ”Sant och falskt i Janouch-debatten” underskriven av tre namngivna journalister och ett helt researchteam, där varje påstående sköts i sank. Enligt SVT var folk inte alls otrygga i Sverige, pratet om no go-zoner var överdrivet och påståendet att allt fler svenskar beväpnar sig och lär sig skjuta på grund av ökad oro, var felaktigt, för polismyndigheten hade minsann inte alls utfärdat fler vapenlicenser.
Om det inte vore så tragiskt så blir det nästan komiskt att räkna vapenlicenser medan Kvartals räkneverk tickar. Men Janouchs dom blev hård. Cancelkulturen fick sexspaltsdrottningen och barnboksförfattarinnan som sedan 1980-talet varit en känd profil i den svensk medie- och underhållningsbranschen, att bannlysas.
Efteråt fick Janouch ytterligare kritik och anklagades för att liera sig med högerextrema krafter. Hon blev programledare på Swebbtv, då hon inte hade lust att hålla tyst, och de var de enda som lät henne komma till tals.
Redan de gamla grekerna för två tusen år sedan ägnade sig åt ostracism. På lerskärvor ristade de in namnet på den som varit misshaglig och borde hålla käften. Efter omröstning hade den, vars namn ristats flest gånger, tio dagar på sig att lämna staden och inte komma tillbaka på ett decennium.
Janouch har snart gjort sina tio år. Jag letar upp det tjeckiska TV-inslaget och konstaterar så här i retrospektiv, att även om tiden har sprungit ifrån frisyren och sminkstilen, så var det som sades ingenting som man i dag reagerar nämnvärt på.
Även kulturjournalisten Hynek Pallas var med i det tjeckiska inslaget, som en motvikt till Janouch. Hans uttalanden om ett vänligt, vidöppet och rosaskimrande Sverige har åldrats betydligt sämre. I ljuset av upplopp efter koranbränningar, gängrelaterade dödsskjutningar och nästan dagliga portsprängningar, blir Pallas optimistiska bild av lyckad integration trots massinvandring, och högerextremister som enda orosmoln i ett tryggt och bekymmerslöst Sverige, direkt världsfrånvänt. Men Pallas behöver inte stå till svars för sin felaktiga analys. Han har varit bättre på att hålla igen och underdriva, och därför fått jobba kvar på statligt finansierade tidningar.
I ärlighetens namn har även Hynek Pallas med tiden beskrivit Sverige i dovare färgskalor. Efter hösten 2023 har han ständigt – och med den äran – uppmärksammat den svenska antisemitismen, som numera både kommer från höger och vänster, samt den med rötter i Mellanöstern.
Att vara näst först på bollen är en konst, är du för snabb blir du straffad. Kunde de som blir bannlysta inte ha kommit till bättre användning? Om man hade tagit Katerina Janouchs oro på allvar redan 2017, hade vi befunnit oss där vi står i dag?
Ann Heberlein ansågs ha blivit för höger, Lars Vilks för islamkritisk, Hamid Zafar tystades genom gamla anonyma kommentarer från en tid som antisemit, Kajsa Ekis Ekman (fortfarande antisemit, och Hamas-dyrkare) åkte ut i kylan för att hon för tidigt kritiserade woke och transgender-rörelsen.
Många politiker dör också too soon-döden. Tobias Billström ifrågasatte massinvandringen för tidigt, Anna Kinberg Batra öppnade för samarbete med SD och fick avgå, Nyamko Sabuni likaså. Centern är enda partiet i Alliansen som ännu håller sitt hjärta öppet. Med en ny partiledare kan även det ändras. Tankar planteras och gror, och efter ett tag kan till och med motståndarna ta idéer som de har värjt sig mot, och göra dem till sina egna.
Hur många fler håller inne med det som borde sägas, för att de inte har lust att få sina namn inristade på lerskärvor? Jag går in på Kvartals räknare igen, nu uppdaterad. 33 skjutningar, 16 döda, totalen är uppe i 365. Räkneverket tickar vidare.
