Hur många plus skulle Strindbergs böcker få i dag?
Böcker är som vi människor: en del brinner snabbt, andra falnar långsamt.
Toppbild: TT / Montage
Stod i boklådan Waterstone’s i Bryssel. Det var dan efter att Han Kang hade utannonserats som årets Nobelpristagare i litteratur.
På ett runt litet bord låg en hög med Kangs böcker, i engelsk översättning. En ung asiatisk tjej klädd i svart kom in. Hon styrde rakt på det runda bordet. Och tömde det. Sju eller åtta ex av två olika volymer. Sen gick hon till kassan och frågade om ytterligare en titel av Han Kang. Försäljaren såg förvirrad ut. Han hade nog aldrig hört talas om vare sig Kang eller boken. Som alltså inte hittades. Den unga tjejen visade tydligt sitt missnöje, både i ord och med väldigt högljudda smackningar.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var lite lustigt att skåda. Och det enda jag kom på mig med att tänka var: vilken ekonomisk jackpot det där priset med alla dess kringrörelser måste vara.
Några dar efter Bryssel fick jag ett meddelande av en norsk vän. Han gick omkring på biblioteket i Farsta. På ett bord för makulerade böcker såg han en av mina gamla. Och skickade ett foto och skrev:
”Det er vel rimelig at denne går for en billig penge etter 16 (!) år”
Man får väl mest vara glad över att det stod 16 år och inte två år i det där meddelandet. Vilket fick mig att återigen tänka på böckers livslängd. Bland författare klagas det mycket över obefintlig lagerhållning och sånt. Fast inget nytt under solen. När Vilhelm Moberg gett ut sin debutbok blev han sittande med många lådor osålda ex i en liten lägenhet. Lösningen blev att dumpa böckerna i en närbelägen sjö. Några dar senare nåddes han av nyheten att sjön drabbats av fiskpest.
För böcker gäller ungefär samma som för oss människor. Vissa brinner länge, andra falnar fort. Sen finns det också allehanda knep i branschen. Min absoluta favorit är en bok skriven av Sir Martin Rees. Han är brittisk astronom. Han skrev en teknikvarnande bok som i Storbritannien fick titeln Our Final Century. När den lanserades i USA fick den däremot heta Our Final Hour.
Den amerikanska otåligheten präglar numera hela bokbranschen.
Aftonbladets nya giv att kvalitetsstämpla böcker med olika plustecken har gett upphov till ett ramaskri bland de närmast sörjande. Men varför det, egentligen? Det finns väl större orsak vara bekymrad över den generellt avtagande läsningen och bokförsäljningen. Eller över AI som spökskrivare. Jag menar, varför skulle böcker ha en fundamentalt annan karaktär än exempelvis låtar, plattor eller konserter? Eller, för den delen, vårt dagliga bröd, alltså maten serverad på restauranger?
August Strindbergs From My Ockult Diary (Ockulta dagboken) har för inte så länge sen plockats bort ur Penguin Classics utgivning. Den är alltså inte längre att betrakta som en klassiker, åtminstone inte i den anglosaxiska världen. Frågan är om det beror på kvaliteten eller på låga försäljningssiffror. Om det är siffrorna som gäller förutspår jag snar klassikerstatus för Han Kang. Eller, för att uttrycka det lite annorlunda: hur många plus skulle Strindbergs böcker få på Aftonbladets kultursida i dag?
Men okej, gnäll och missnöje är nu en gång för alla en avgörande och rätt fruktbar komponent inom hela det skrivande skrået, från Nobelpristagare ner till skoltidningsredaktörer. Till de mest magnifika kverulanterna hörde just Strindberg som ren på 1880-talet skrev:
Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
Boken reducerad till en blodlös köttklump, ja. Vilket påminner lite grann om de mångas resa i bokbranschen (och för den delen i livet). Med åren har jag väl själv också kokats rätt mör i några olika soppor, inte bara litterära. En kannibal skulle kanske betrakta mig som slow food. Eller kanske mera sannolikt som - pulled pork. Och det där med en Michelinstjärna kan man givetvis glömma.
***
Läs även: Betyg på böcker, vafalls?!
