Hur organiserad är egentligen den organiserade brottsligheten?

Måndag 

SciMatch – ännu en av alla dessa appar – påstår sig kunna finna din idealiska partner, genom att läsa av ditt ansikte. Det är en fråga om personlighet. Människor med hjärtformade ansikten, till exempel, är kreativa och temperamentsfulla, erfar Wall Street Journals reporter. En trettiofemårig lastbilschaufför, som hittat en partner via appen, är mycket nöjd. Den personlighet datorn såg i hans anlete var ”en varm och omtänksam person, som lägger ned mycket tid och engagemang på nära relationer”. ”Bättre än något jag själv kunnat skriva”, konstaterar lastbilschaffisen och har säkert rätt. 

Det är två amerikanska systrar, med imponerande examina från högt värderade universitet, som ligger bakom den här uppdaterade versionen av frenologi. Detta om någon skulle undra vad amerikanska universitet ägnar sig åt, när de inte fördjupar sig i kritiska vithetsstudier, eller vinner Nobelpris. Jag önskar förstås systrarna och det amerikanska universitetsväsendet all lycka och välgång. 

PKK har meddelat att en grupp ”från vår odödliga brigad” – ett paradoxalt ordval – utfört självmordsbombningen i Ankara. En god princip är att aldrig söka inträde till ställen där man måste stå i kö och vinna inkastarnas godkännande. Vad gäller Nato har vi inget val och inkastaren blev just ännu grinigare. 

Tisdag 

Hur organiserad är egentligen den organiserade brottsligheten? Inte tillräckligt, är jag rädd. 

Dagens hårda tag är att hyresgäster med kriminella kopplingar borde kunna vräkas, för att förebygga sprängningar och skjutningar. En utmärkt idé av flera skäl, men i vart och vartannat fall jag läser om redan nu, verkar fel bostäder ha blivit beskjutna och bombade lägenheter visat sig vara tomma. Sprängarna och skyttarna verkar av allt att döma ungefär lika oklara över var folk faktiskt befinner sig, som den sedan länge undermåliga folkbokföringen. Kommer de i framtiden att hålla koll på vem som vräkts och när det skett? Jag tvivlar. 

Ett ”logistiskt hinder” satte stopp för Tobias Billströms deltagande i EU:s utrikesministermöte i Kiev. Den eufemismen för att Billström glömde passet är åtminstone en aning mindre uttjatad än den ”mänskliga faktor” som enligt uppgift låg bakom såväl att Kungliga Vetenskapsakademien oavsiktligt presenterade nobelpristagarna i fysik i förväg, som den aningen förvirrande nyheten att Stockholms Auktionsverk sålt tavlor som inte målats av den verklige upphovsmannen bakom en påhittad konstnär. Att Billström inte förmådde muta sig in i Ukraina är antingen ett gott betyg för president Zelenskyjs kampanj mot den epidemiska ukrainska korruptionen, eller ett underbetyg för Billström, som borde vara världsvan nog att kunna lösa sådant här. Möjligen bådadera. 

Teatergrillen gör fortfarande vad som måste vara Stockholms bästa Dry martini – frostade glas, blygsamt med Noilly Prat och överdådiga tre oliver – konstaterar jag när vi slagit oss ned för att äta familjemiddag.  

Onsdag 

Att motionera ska vara bra för blodtrycket, men om man promenerar genom centrala Stockholm en morgon i rusningstrafiken misstänker man snart att det som bäst är ett nollsummespel för alla dessa cyklister. Skeppsbron en vardagsmorgon i rusningstrafik påminner om Gustave Dorés illustration av Dante i helvetets andra krets, där de som syndat genom köttslig lusta och satt passion före förnuftet sveps runt i en avgrundsorkan: 

Som stararna bärs bort på sina vingar 

I tät och talrik flock när vintern kommer, 

Så driver blåsten dessa onda själar; 

Än upp, än ned, än hit, än dit den för dem; 

Och inget hopp om ro eller om lindring 

I deras straffdom någonsin dem tröstar. 

Som Ingvar Björkeson så vackert tolkade det. 

Man ser aldrig en cyklist som verkar njuta av sin aktivitet. Det är sammanbitna ansikten, irriterade ringklockor och, allt som oftast, uppgörelser på gränsen till handgemäng när någon taxichaufför öppnat bildörren oaktsamt, eller en fåvitsk turist blivit stående med sin kamera i cykelbanan. Cyklisterna verkar pendla mellan en begriplig skräck att förolyckas och ett bubblande raseri mot allt i deras väg. 

Jag är inte alldeles övertygad om att löntagarägda företag är en sådan framgångssaga som Bo Rothstein och Daniel Suhonen ger sken av på DN Debatt i dag, i ett försök att återuppväcka idén om ”ekonomisk demokrati”. Men de har rätt i att det inte finns någon anledning för Sverige att göra det svårare för svenska anställda att köpa de företag de jobbar i, än vad det är för amerikanska och brittiska löntagare. Rätt konstruerat skulle jag tro att ett ägande av det slaget skulle kunna bidra till att förborgerliga arbetare, ungefär som ägandet av en bostadsrätt gör det. Men säg inget till Daniel. 

Torsdag 

Tillbaks i Skåne har årstidernas gud – jag måste förstås slå upp det och han heter Vortumnus – som varit en aning tankspridd på sistone konsulterat almanackan, upptäckt att det är oktober och justerat klimatet därefter. Vår port mot vägen har blåsts ur sitt läge igen. Det har blivit något av en hösttradition att då och då tillbringa ett par timmar med en insexnyckel och ett skraltigt ögonmått, för att försöka ställa till rätta vad elementen snedvridit. Känslan av ceremoni förstärks av att själva mekanismen som utgör portens motorer är så obegripligt otymplig att den måste ha formgivits för att uppfylla rituella, snarare än praktiska krav. 

Det är drygt fyrtio år sedan norrmännen gav Alva Myrdal Nobels fredspris, sedan dess är det fredsälskande svenska folket sorgligt förbigånget av den norska Nobelkommittén, undantaget några kollektivpris till internationella organisationer som också inkluderar svenskar. Nu när Akademien givit norrmannen Jon Fosse priset för lång och trogen tjänst på listan över sannolika kandidater – den första norska triumfen sedan Sigrid Undset 1928 – borde chanserna för Greta att få fredspriset ha ökat betydligt. Samma hedersprinciper som styr röstningen i Melodifestivalen gäller väl även i detta sammanhang?  

Fredag 

Vilken sida ska man välja i den miljöpartistiska striden kring Märta Stenevi? Å ena sidan är det alltid roligt att fantisera om att politiker med hög moralisk svansföring är skitstövlar i vardagen. Å andra sidan är det nästan alltid självömkande sillmjölkar som tar varje tillfälle att gnälla på chefen. I just Miljöpartiets fall – en av alla dessa rörelser där medlemmarna åberopar kollektivt ansvar som ursäkt för moraliserande självupptagenhet – är det också lätt att misstänka att det är särskilt jävligt att vara chef. Kanske lika illa som att vara chef för journalister. 

Apropå det ryktas det om liknande klagomål på DN Kultur, där chefen Björn Wiman sägs gorma och rya när hans egna texter inte lyfts fram tillräckligt, eller när någon annan förgripelse av samma dignitet passerat. Återigen: det kan mycket väl bara vara elakt skvaller av skönandar som fått sin senaste drapa om rovkapitalismens snara undergång kortad, men vem vet? 

Den vettiga kompromissen i båda fallen, tycks det mig, är att tro lika mycket på båda förklaringarna, det vill säga dels att chefen beter sig som en skitstövel, dels att de anställda är lipsillar. Det ena utesluter inte det andra. 

En liten kungsfågel flög in i rutan framför mitt skrivbord och blev sittande med förvirrad uppsyn. När den väl lyfte försökte den ta sig igenom rutan igen och satte sig sedan och stirrade på mig, som om det var mitt fel. Till sist blev den uttråkad och försvann. 

Norrmännen valde att prisa en iransk människorättsaktivist i stället. Det är, för en gångs skull, svårt att klandra dem. 

Lördag 

Allt färre ställer sig frågan varför de bör rösta på Centern, men lördagsintervjun i P1 i dag borde ha intresserat dem som ändå gör det, förutsatt att de minns att partiets ledare heter Muharrem Demirok. Svaret, tycks det, är att man bör rösta på Centern, eftersom Centern inte längre tycker som Centern brukade tycka. 

Centern ville inte ha kärnkraft, men nu har partiet ändrat sig. Centern ville inte begränsa friskolornas frihet, men nu har partiet ändrat sig. Murres centrala besked i dagens intervju var att Centern tidigare varit alltför aningslöst vad gäller privatiseringar, men att partiet nu ändrat sig. 

Partiets mest excentriska övertygelse – att en socialdemokratisk regering är den bästa garanten för borgerlig politik – verkar dock ligga fast. 

Netanyahus systematiska förstörelse av den israeliska statsapparaten är säkert ett skäl till att israelerna inte förutsåg den storskaliga attack som Hamas inledde i morse. Fördummande polarisering och provokativ splittring är inte något man kan kosta på sig om man lever under ett allvarligt och ständigt hot att utplånas. Det är ett ofattbart misslyckande av israelisk säkerhetstjänst och det kommer att få stora konsekvenser, när det akuta skedet väl är över. Men det är inte alls säkert att det blir rätt konsekvenser. Vinnarna kan mycket väl bli de som har störst ansvar för katastrofen. 

Söndag 

Jag bar tillfälligt in citrusträden i orangeriet i går och i morse var det sex grader. De klarar ett par sådana kyssar och jag brukar inte lyfta in dem förrän i mitten av november, men jag tror att jag börjar bli blödig. Kanske beror det på att jag själv med åldern känner hur mina egna blad skrumpnar och förlorar sin spänst när kylan sätter in. 

Ärkebiskopen framstod som en trevlig och sansad person den enda gång jag talade med honom, särskilt med tanke på en del av sina föregångare. Hans artikel på DN Debatt i dag är, får vi hoppas, inte det bästa han kan åstadkomma. Stilen är en blandning av vaga plattityder, oförmåga att fokusera, konsultprosa och en och annan enkel, men viktig, poäng. Att ärkebiskopen känner ett behov av att säga något om skjutningar och sprängningar är utmärkt, men så snart känsliga ämnen av det slaget hamnar i svenska biskopshänder börjar de jonglera med dem, för att slippa stå för något som kan lägga sordin på stämningen vid nästa konferens på Sigtunastiftelsen. Jag undrar om det handlar om vanlig, svensk finhetskonformism och den ängslighet som den föder, eller om det speglar en underutvecklad intellektuell tradition i den svenska kyrkan? Jag lutar åt det senare, för biskopar och präster i Svenska kyrkan förväxlar regelmässigt intellektuell stringens med cynism. Det är antagligen för sent, men ”folkkyrkan” skulle behöva en kader jesuiter. 

***

Läs även: Magdalena Andersson vinner på sitt underläge

Läs även: Håller sig Camilla Läckberg med spökskrivare?