Hur svårt ska det vara?

Det är lätt att raljera över politiker: de ser konstiga ut, de låter fult, de skulle inte gå att anställa via något annat system än obegripliga, anonymiserande vallistor som helhjärtat ignoreras av folk utanför partierna. Få är de som danas till genier av att ingå i en yrkeskår vars mothugg mest framförs genom det andra blockets ritualiserade förolämpningar. Ännu färre lyckas säga något som vi inte har hört tusentals gånger, ända sedan vi någon gång på mellanstadiet häpet började lyssna med ett kvarts öra.

Men hur bra är egentligen reservmotståndet, alltså de politiska journalisterna, på att göra sitt jobb? Häromveckan sändes en gällt framtutad intervju med utrikesministern i P1. Hon hade varit hårt ansatt i riksdagens utrikespolitiska debatt samma dag, bland annat för sin »feministiska utrikespolitik« och hur väl denna egentligen rimmar med fortsatt vapenförsäljning till den ärkemisogyna, klan-fascistiska diktaturen Saudiarabien.

Margot Wallström skötte sig nästan hyfsat, eller vad man ska säga. Det var i grund och botten reportrarna som gång på gång misslyckades med att göra det de borde göra, det vill säga anpassa frågegången efter hennes manövrerande. Ibland undrar jag om inte journalistutbildningen borde hålla en kurs i grundläggande korsförhörsteknik. Ett minimikrav för godkänt skulle då vara att man förmår ta med den utfrågades svar i beräkningen, tänka på stället och formulera så kallade följdfrågor.

Diskussionen i Studio 1 löpte enligt ungefär följande:

Reporter: »Hur går detta ihop med en feministisk utrikespolitik?« Wallström: »Vi utreder just nu detta.« Reporter: »Men i Saudiarabien får kvinnor inte ens köra bil, de får inte lämna landet utan manlig målsmans tillstånd ...« Wallström: »Det är en av parametrarna vi tittar på, men det finns andra hänsynstaganden.« Et cetera. Lugnt och städat, inget konstruktivt uppnått men heller ingen direkt skada skedd. Sverige lär överleva att samtalet tog slut i detta menlösa skede.

Men vi kan fundera på hur det kunde ha fortsatt. Så här, skulle jag säga. Så här hade det kunnat låta, det vi bisarrt nog aldrig fick höra. Reportern: »Vilka hänsynstaganden tänker du på då?« Wallström: »Det är olika ...« Reportern: »Men om vi är överens om nackdelarna med att sälja vapen till en kvinnohatande diktatur och det hela ändå ska utredas, vad finns det för fördelar? Vad är det som talar för en fortsatt försäljning?« Wallström: »Det är komplicerade frågor som ...« Reportern: »Ja det är klart att det är! Det är ju svåra geopolitiska avvägningar, inte sant?« Wallström: »Jo, det kan man säga.« Reportern: »Är det inte så att Saudi-arabien är en viktig samarbetspartner med väst på underrättelsesidan och i kampen mot IS och al-Qaida, och när det gäller varje hopp om fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna?« Wallström: »Det finns sådana inslag i landskapet, ja.« Reportern: »Och kanske det att saudierna uppfattas som en motvikt till Iran i Persiska viken och hela Mellanöstern, kan det vara en sån där parameter kanske?« Wallström: »Det kan det nog vara i vissa lägen.« Reportern: »Åh så bra att jag inte höll mig till mitt i förväg uttänkta och endimensionella manus, utan anpassade mina frågor efter situationens vändningar! Nästan som om jag deltog i ett vuxet samtal!« Wallström: »Till och med jag är lite lättad, faktiskt.«

Vem vet, kanske skulle vi slippa lite av misstron mot både politiker och journalister om de någon gång inte betedde sig som fullkomliga nöt. Jag begär inga intellektuella stordåd här. Men ta gärna mina licenspengar och köp en extra kopp kaffe inför nästa utfrågning.