Hur tolerans blev påtvingad sympati

För något år sedan spreds ett amerikanskt text-meme i katolska grupper på sociala medier med följande lydelse: 

Person: Jag vill göra ”X”. 

Katolska kyrkan: Du är fri att göra det. 

Person: Men du tycker att ”X” är fel. 

Katolska kyrkan: Ja. 

Person: Eftersom du vill kontrollera mig. 

Katolska kyrkan: Nej. Du är fri att göra vad du vill. 

Person: Men du tycker att ”X” är fel. 

Katolska kyrkan: Ja. Men bara för att jag vill ditt absolut bästa. 

Person: Men jag vill göra ”X”. 

Katolska kyrkan: Du är fri att göra det. 

Person: Jag vill att du ska säga att ”X” är bra. 

Katolska kyrkan: Det kan jag inte säga. 

Person: Varför hatar du mig? 

Den fiktiva dialogen fick stor spridning då många sett den som en träffande beskrivning av rådande tänkande om moral, och om samtalet om moral, i Västvärlden. Det sätter likhetstecken mellan att tolerera en handling som följd av ett val som görs utan synligt yttre tvång, och att aktivt sympatisera med det valet, oaktat vad. Utebliven sympati eller ifrågasättande sägs bero på fobi och hat som måste bekämpas med hård intolerans i form av framtvingad sympatibekännelse eller tystande (”cancellering”). 

Jag har mött flera unga kristna som varit aktiva i politiska ungdomsförbund, både till höger och vänster, och som när det blivit dags för den årliga, rituella man-ur-huse-mobiliseringen i Pride-tåget, ödmjukt påpekat att de inte vill delta i en demonstration för något de inte kan stödja och inte ger någon vikt i det egna politiska engagemanget. De har inte ens ”provocerat” genom att föra ett – i sak helt berättigat! – samtal om huruvida de egna organisationerna måste vara inblandade. De har bara värnat en samvetsfrihet. Resultatet har blivit att de uppmanats att avveckla hela sitt engagemang. Och bara häromveckan hörde jag att en kristen mamma som sakligt kritiserat ännu ett i raden av spektakel med dragqueens och barn, och uppmanat andra föräldrar att också delge sin mening, offentligt stämplats som "hatisk”. 

Svaret på frågan om hur och när tolerans blev liktydigt med att hålla med, och under alla omständigheter hålla inne med kritik, är filosofiskt. En faktor är kristendomens undanträngda roll, inte bara gällande moralens innehåll utan hela perspektivet. ”Hata synden, älska syndaren” är det kristna sättet att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ytterst byggt på självinsikt och på att respekten och vördnaden för en annan person bara som människa absolut kan kombineras med en kritik mot denna persons enskilda handlingar. Till och med just som tecken på respekt och omsorg. 

En annan roll spelar den logiska positivismens antagande att moraliska omdömen bara uttrycker känslor och därför saknar sanningsvärde. Även om denna syn kom att bekämpas av 1900-talets renässans för naturrätten – tanken på en objektiv moral som kan utläsas ur människans natur – har den haft mäktiga följeslagare i Marx, Nietzsche, Sartre och Foucault och deras filosofier, som slagit fast att moral bara definieras av makt och vilja, kollektiv eller individuell. Allt krönt av liberalismens försök att försöka rädda en moralisk objektivitet, men i minimalistisk, juridisk form: en handling är per definition god om den sker utan yttre tvång och utan att någon annan synligt tar skada av den, och att stödet för friheten automatiskt måste leda till ett aktivt stöd för allt som friheten producerar.  

Så har vi hamnat i en intellektuell öken där sanning och godhet blir vad makthavarna i varje givet läge bestämmer, och där det är obligatoriskt att stödja allt som görs av någon som tillhör en grupp som särskilt behöver maktens hjälp att ”befrias”. 

Vår tid avvisar moral som objektiv realitet, oberoende av skiftande åsikter om den (även om man förstås kan argumentera om hur vi förstår och definierar objektiviteten). Att det ligger i människans karaktär av gemenskapsvarelse att söka efter det gemensamma sanna och goda, erkänns inte. Resultatet blir ett samhälle som tappar fotfästet.  

Jag kan lugna alla liberaler med att jag inte talar om lagstiftning. Det är lika orimligt att staten förbjuder allt som är omoraliskt som att den aktivt uppmuntrar varje val, bara för att det är fritt. Men det finns ingen mänsklig rättighet att undgå kritiskt ifrågasättande, vare sig för individer eller grupper. Bara ett öppet och fritt samtal som värderar moraliska handlingar, på livets alla områden, och där olika uppfattningar om objektiva moraliska värden kan brytas med sakliga argument, uttrycker verklig tolerans och respekt för varje person som ett handlande subjekt. 

***

Läs även: Därför kan en skränig minioritet sätta agendan

Läs även: Victor Malm spelar dum