Hur tungt ska kronan vila på en monark?
Medierna lyfter ofta fram monarkins baksidor. Men de skriver sällan om hur stort stöd monarkin som statsskick har hos svenska folket.
Toppbild: AP
Så sattes en krona på ett kungligt huvud. Prins Charles blev kung.
Gör den så tung som möjligt är en vanlig reaktion i svenska medier.
Väldigt ofta uppger rapportörerna att de är oroliga för demokratin, det vill säga att vi har ett styrelseskick som är på kollisionskurs med folkstyret. Påpekar man då att vårt statsskick utformades som en politisk överenskommelse som slöts mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna, får man inget svar. Men det var Valter Åman (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Lundström (fp) och Allan Hernelius (m) som under några dagar i augusti 1971 satt på Hotell Kattegat i Torekov. De blev överens om att monarken skulle fråntas all formell politisk makt och att statschefen fick ägna sig åt ceremoniella uppgifter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Påpekar man sedan att alla partier är fria att lägga fram förslag om monarkins avskaffande, blir det om möjligt ännu tystare.
Det är nämligen så att Torekovskompromissen gick emot folkviljan. I en SIFO-undersökning från januari 1974 ville 80 procent att kungen skulle behålla sina dåvarande befogenheter och 12 procent ville förstärka dem. Det var bara 7 procent som ville minska dem, och till dem hörde uppenbarligen en majoritet av riksdagens ledamöter. Skulle ett sådant politiskt spel uppfattas som odemokratiskt i dag?
Monarkins avskaffande? I samma undersökning sade 83 procent att de ville behålla monarkin och tio procent ville ha republik. Fara för demokratin, någon?
Frågan om Sverige bör införa republik med vald president ställdes senast 2018, av SOM-institutet. Då ansåg 65 procent att republik var ett dåligt förslag, medan 16 procent ansåg att det var bra. Minst villiga att införa republik var unga under 30 år.
Vi får nog acceptera att våra folkvalda tagit del av SOM-undersökningens bristande stöd för republik, och helt frivilligt avstår från att skjuta sig själva i foten. Oavsett hur medierna speglar frågan.
Men förslag kan komma från annat håll än från medierna. Visserligen varnas återkommande för politisering av den fria forskningen vid universiteten, men det hindrar inte en del orädda akademiker från att gästa hetluften.
Professorn i företagsekonomi, tillika docenten i sociologi, Mikael Holmqvist vid Stockholms universitet bedrev lite statusforskning om överklassförorten Djursholm, om Handelshögskolan, maktelitens skola, för att sedan komma fram till kungen i boken Kungen Sveriges ledare.
Holmqvist refererar helt riktigt sakernas tillstånd som att kungen inte står under offentlig granskning, inte lyder under offentlighetsprincipen och att han inte heller är en myndighet.
Formellt är statschefen helt maktlös i och med den nya grundlagen 1974. Vilket vi vet var avsikten med det som hände på Hotell Kattegat i augusti 1971.
Sen får Holmqvist för sig att kungen utformat sin verksamhet på uppdrag av näringslivet. Han formulerar en slogan som lyder: Kungens image idealiserar sådant som ger anställningsbarhet.
Den akademiska friheten innebär att forskare säger vad de tycker. Men de publicerade forskningsfynden följdes upp av en debattartikel. I den önskar sig Holmqvist en politisk åtgärd för att … tja, styra upp kungen. En regeringsstödd grupp ska sköta statschefens "profilering" och en statschefsnämnd utsedd av riksdagen, ska förse statschefen med förhållningsregler. Vilken forskning professorn stödjer sig på är oklart. Kanske ingen alls. Det kanske bara är hans personliga åsikt?
De som till varje pris vill göra kronor på kungliga huvuden tyngre än de redan är, kommer att fortsätta.
Men det mediala ointresset för den brist på förtroende för republiken som folket enligt vetenskapliga undersökningar känner, är svårförklarat. I alla fall när det gäller dem som brukar uppge att de tycker att folkstyre är svaret på de flesta frågor.
***
