Hur vore det om prinsessan slog sig på att sälja jordbruksmaskiner?

Fredag

Jag undrar om kretsen kring den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan komma undan med att de förlade de genanta mejlen om Landerholms förlagda dokument, eller är det en vimsighet för mycket? Vi har alla oavsiktligt flyttat ett mejl till papperskorgen och glömt bort det. Men även om strategin skulle fungera är den inte kostnadsfri, för svenskar ogillar slarv. Förhoppningen skulle väl vara att de fortfarande ogillar lögn och mörkläggning ännu mer.

Men gör de det?

Lögn och mörkläggning förutsätter åtminstone något slags korrekt analys av problemen och därtill en viss yrkesskicklighet. Slarv är helt enkelt en avsaknad av intresse och/eller förmåga. Det senare har blivit så vanligt att genomsnittssvensken kanske föredrar det förra, även om yrkesskickligheten används på ett oärligt sätt.

Vi kommer hur som helst inte att bli av med den här historien inom överskådlig tid, eftersom DN:s reportrar investerat så mycket i den och de ansvariga fortsätter att leverera material till tidningen. Men som så ofta i sådana här fall får vi aldrig några svar på de verkligt intressanta frågorna.

Visste, till exempel, Landerholm ens något om innehållet i de dokument som han åkte ifrån på kursgården? Att han inte saknade papperna under ett par dagar tyder på motsatsen. Min misstanke är att han aldrig läste dem. Det kan verka osannolikt, men när man betänker hur läsningen i allmänhet fallit under de senaste decennierna kommer saken i ett annat ljus. Även vuxna kräver numera bilder och filmsnuttar, eller åtminstone ”talböcker” för att förmå sig att fokusera i några sekunder. Papper är något man bär runt på tills man finner en kamin som ska tändas, eller ett därför avsett återvinningskärl. Inom kort kommer de som faktiskt besvärar sig med att läsa bokstäver på papper vara ungefär lika många som de som läser runor på granit.

På sätt och vis är det just därför listigt att fortsätta att trycka hemliga handlingar på papper, eftersom ytterst få – inklusive de närmast ansvariga – kommer att ha orken att stava sig igenom texterna. De förblir hemliga i kraft av sin antika form. Å andra sidan kan man inte utesluta att spioner i sin rigorösa och krävande träning fortfarande får lära sig att läsa, vilket skulle kunna ge den paradoxala effekten att de enda som vet något om våra hemligheter är de som inte borde göra det. 

En möjlig lösning vore att trycka tiotusentals dokument med allehanda gallimatias, hemligstämpla dem och dela ut dem till ministrar och tjänstemän som sedan kan glömma dem olästa i omklädningsrum, tågkupéer och vid potatislåren i snabbköpet. Det skulle skapa en ohanterlig förvirring bland våra fiender, men inte göra något intryck alls på våra herrar. De kunde fortsätta snubbla fram med staten i händerna, lyckligt ovetande om allt, utom vad de sett på Titok.

Det framstår som ett vinnande koncept för alla, utom ryssarna och DN.

Lördag

Det är långt mellan de hjärtevärmande nyheterna i dessa dagar, men just i dag läser jag i tidningen om en sammankomst i Sundbyberg för att ”främja kvinnor och ickebinäras naturliga och självklara del av ölvärlden”.

Vill man vara petig skulle främjandet väl vara överflödigt om kvinnor och ickebinäras ”del av ölvärlden” verkligen vore naturlig och självklar, men den invändningen kanske snarare bör riktas till reportern. Eller möjligen tidsandan. Ords betydelse är inte fullt lika central som den en gång var i journalistiken. Och under alla omständigheter verkar de deltagande ha haft trevligt när de firade International Women’s Collaboration Brew Day, som lyckligtvis sammanfaller med den alldeles vanliga internationella kvinnodagen.

Det enda som gör en vindrickare en aning brydd är att i stort sett alla de drygt 50 deltagarna att döma av bilderna är kraftigt tatuerade. Vi har som tur är sedan länge lämnat den trångsynta tidsålder då tatueringar signalerade att man var sjöman, återfallsförbrytare eller möjligen medlem i det engelska kungahuset, men det är ändå svårt att dra någon annan slutsats av reportaget än att vi som läsare konfronteras med en ny, lika sträng norm.

Är det bara kvinnliga ölmakare som måste låta tatuera sig för att räknas som naturliga och självklara? Är det i så fall ett försök att blidka branschens patriarkala härskarstruktur, eller är det tvärtom ett sätt att utmana den? Gäller normen bara kvinnliga och ickebinära ölmakare, eller omfattar den även kvinnliga och ickebinära öldrickare? Sträcker den sig rent av över könsgränsen? Förväntas även manliga öldrickare låta tatuera sig, om de ska anses värdiga att serveras något annat än Pripps blå och Norrlands guld?

Det vore mig främmande att sätta mig till doms över ölentusiaster, oavsett genusövertygelse, men kanske finns det ett behov av en sammanslutning som främjar de icke-kroppskonstpryddas självklara och naturliga del i ölvärlden? Det vore ett sorgligt misslyckande för mångfalden och inkluderingen om vissa öldrickare tvingades bära långärmat, för att slippa stötas ut på grund av sina odekorerade kroppar.

Söndag

Söndagar är bäst vikta för stilla reflektion. Till exempel att nyhetsflödet ibland får ett märkligt drag av vad den gamle ockultisten Jung kallade synkronicitet.

I dag, när så mycket handlar om Eskilstunabandet Kents återförening – entusiastiskt välkomnad av statsministern, oppositionsledaren och kronprinsessan Victoria – läser jag också en rapport om att en grupp andra ”kändisar”, däribland Paris Hilton, entusiastiskt investerat stora summor i att återskapa mammuten. 

”Varför”, frågar sig reportern, ”vill man återuppliva en sedan länge försvunnen art och är det ens möjligt?”

Måndag

Kanske börjar det gå upp för alla de trögtänkta kommentatorer som dränker oss i sina ”analyser” av Trumpadministrationen och dess otidigheter, att det bara handlar om ytterligare en uppgörelse i det gamla välkända klasskriget? Det senaste debaclet, när några av den amerikanska regeringens främsta företrädare diskuterade fritt på nätet inför en fientlig journalist, borde vara till hjälp.

När vicepresident JD Vance, känd hillbilly, utgjuter sig över att återigen behöva lösa ut de odugliga européerna, får han svaret av försvarsminister Pete Hegseth, son till en korgbollstränare, att även han avskyr européernas ”snyltande”. Tonfallet är precis det som klasskämpar i alla tider använt om den överhet de vill göra sig av med: moraliserande, föraktfullt och självrättfärdigt. Den härskande klassen består av depraverade snyltare, sövda av sin njutningslust och sina förlegade ideal. Den saknar varje verklig funktion. Den står bara i vägen för den oundvikliga utvecklingen, som i stället drivs av de tidigare undertryckta, nu mobiliserade samhällsklasserna.

Det är samma gamla blandning av febrigt hävdelsebehov och undertryckt mindervärdeskomplex som sporrat de lägre samhällsklasserna i varje samhällsomstörtning genom tiderna.

Européer förstår inte alltid det här, eftersom de för husfridens skull vant sig av med att betrakta amerikaner som en oborstad underklass. En del har gjort sak av att efterlikna amerikanerna, för att ställa sig in. Vissa har till och med dragit den felaktiga slutsatsen att amerikaner är överklass, eftersom de så ofta är rika och ger varandra imponerande titlar. Det förhåller sig precis tvärtom, vilket vem som helst borde kunna se bara genom att studera president Trump: Det här är den farligaste sortens underklass, fattig på allt utom pengar. Bara det gör ett fullskaligt klasskrig över Atlanten oundvikligt, förr eller senare.

Att svenska kommentatorer har så svårt att se det uppenbara beror antagligen på att de lärt sig att det hör till god ton att alltid stå på upprorsmakarnas sida mot de härskande klasserna. Ett typiskt exempel är Alex Schulmans kolumn i dag, där han liksom ett dussin andra kolumnister låter sina alltid lika svallande känslor drabba Sveriges ICA-handlare, som den här veckan tjänstgör som ställföreträdande överklass bland de konstitutionellt fantasilösa. Men de amerikanska klassfienderna låter sig inte hanteras lika enkelt.

Det är inte så konstigt att svenska kommentatorer blir förvirrade när de själva tillhör den härskande klassen, i kraft av att vara européer, och revolutionärerna leds av en fastighetsmagnat och världens rikaste man. Men i klasskriget ges ingen nåd, oavsett vilka griller vi satt i våra egna huvuden. Vi måste helt enkelt bita ihop, acceptera vår ställning och låta oss inspireras av den belgiska futuristen i Evelyn Waughs Brideshead revisited, som ansåg sig kallad att bära vapen i varje strid mot de lägre klasserna, varhelst den tog plats.

Tisdag

Enligt Svenska Dagbladet har Kristdemokraternas ledare Ebba Busch, efter att förra månaden gjort ett kraftigt skutt uppåt i Demoskops förtroendemätning, nu gjort ett lika kraftigt skutt tillbaka. Det beror, enligt Demoskops opinionschef, på att den kraftiga ökningen inte ”var något beständigt” och att ”de flesta som går upp en månad tenderar att gå ner nästa månad”.

Det låter bestickande, men jag drar mig till minnes en kollega som nyligen gav en alternativ förklaring till de intressanta skutten i Schibstedkoncernens och Demoskops mätningar: att de inte är några riktiga mätningar längre. Resultaten bygger i stället på att man frågar en ”självrekryterad panel”, något expertisen på området anser vara så otillförlitligt att andra tidningar slutat återberätta de spännande resultat Aftonbladets och Svenska Dagbladets läsare får ta del av.

Kanske handlar det bara om kollegial avundsjuka av det pekuniära slaget, för man får väl förmoda att en fördel med en självrekryterande panel är att den blir billigare än riktiga undersökningar. Och även om resultaten blir lite svajiga är min erfarenhet att läsarna i det här avseendet inte är så kräsna. Ingen kommer ihåg gårdagens undersökning. Det är roliga resultat för dagen som ökar läsvärdet.

Nästa onödiga kostnadsmassa som Schibsted verkar vara på väg att avskaffa är skribenterna. För någon månad sedan ingick koncernen ett ”strategiskt partnerskap” med Open AI, som innebär att Open AI kan ”integrera nyhetsartiklar i realtid från ett urval av Schibsted Medias varumärken”, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Det betyder, såvitt jag förstår, att Schibsteds journalister nu har till uppgift att lära upp de maskiner som ska ersätta dem. För det har facket utverkat 500 kronor extra i månaden, så länge det nu varar.

En spännande detalj är att samtidigt som Open AI fått tillgång till Svenskans artiklar har dess mänskliga skribenter upphört att få tillgång till desamma. Det var den mångåriga medarbetaren Carl-Johan Malmberg som först uppmärksammade att hans tjänsteprenumeration plötsligt hade dragits in. En liten undersökning visade att det inte var ett misstag och att en rad andra medarbetare drabbats av samma fenomen. Skälet uppgavs vara ”en omorganisation”. Om den är artificiell och intelligent eller dumt verklig är oklart.

De nyskapande greppen inom Schibstedkoncernen handlar under alla omständigheter om att vara ”relevant för nästa generation nyhetskonsumenter”, enligt Aftonbladets ”AI- och innovationschef” Martin Schori.

Exakt hur nästa generations nyhetsläsare tar sig ut i vår sköna, nya värld är en intressant fråga. Kanske kan de också ersättas av AI? Det skulle spara mycket tid för oss köttbaserade läsare och säkert göra självrekryteringen till opinionspanelerna ännu smidigare.

Onsdag

Apropå storvinsten i Eurojackpot blir det återigen tydligt att folk inbillar sig att livet blir ett Schlaraffenland med en dryg miljard på fickan. Det beror på att de saknar relevant erfarenhet. I själva verket gör det bara livet mer komplicerat.

Med tanke på världsläget vore det sant patriotiska att lägga de 1,25 miljarderna i min egen pansarbåtsinsamling, men när jag undersöker saken visar det sig att en korvett av Visbyklass kostade runt två miljarder redan för tjugo år sedan. Att skrapa ihop till några stridsbåt 90 verkar en aning futtigt i sammanhanget.

För lite drygt hälften av pengarna skulle jag kunna skicka upp något i rymden med SpaceX, men vad skulle det vara? Om jag i stället investerar i höghastighetståg mellan Borrby och Stockholm, som vore betydligt mer användbart för mig, skulle pengarna ta slut innan rälsen nådde Hammenhög.

Det är möjligt att jag under de närmste dagarna kommer på något meningsfullt som pengarna räcker till, men jag misstänker att det slutar med att jag lotsas runt mellan privatflyg, golfbanor och exklusiva semesterorter tillsammans med alla de andra miljardärerna. Kanske kommer jag att donera 500 kronor till Act-Svenska kyrkan, under förutsättning att de återtar sitt gamla namn Lutherhjälpen.

Torsdag

Det är svårt att förstå den lätt maskerade, ibland helt öppna, försmädlighet som nu riktas mot prinsessan Madeleine och hennes nya företag. Prinsessan får inget apanage, har tre barn att försörja och en man som ofta är på resande fot och just startat ett nytt företag som inte förväntas ”generera intäkter i någon meningsfull omfattning” till att börja med. Vore det i det läget mer ”värdigt” av prinsessan att sitta sysslolös hemma, i väntan på att stekta sparvar ska flyga in i munnen på henne?

Det är tvivelsutan den gamla vanliga republikanska svenska avundsjukan som färgar skriverierna. Men med det sagt kan jag inte låta bli att känna mig en aning besviken över att prinsessans valde just hudvårdsbranschen som sin.

Det ligger i och för sig inget nedsättande i att vilja ha en frisk och spänstig hy. Många fullständigt respektabla kvinnor har vigt sitt liv åt att kunna erbjuda sina medsystrar just detta, inte sällan med hjälp av vitamininstitutet i Schweiz. Men det är just det som gör prinsessans val en aning fantasilöst. Borde vi inte kunna förvänta oss något mer originellt från en självständig, stark, svensk prinsessa?

Hur vore det, till exempel, om prinsessan slog sig på att sälja jordbruksmaskiner? Intresset finns bevisligen i släkten och den europeiska producent som kan erbjuda något extra, såsom en prinsessa, skulle ha goda förutsättningar att kapa åt sig marknadsandelar, nu när vi måste bojkotta amerikanska märken som John Deere.

Det är i grund och botten en fråga om marknadsoptimering. Utan att ha någon detaljerad kunskap om saken har jag på känn att det redan måste finnas uppåt ett halvdussin prinsessor, tidigare prinsessor, eller andra kungligheter, just på hudvårdsmarknaden. Hur förtjusande vår egen Madeleine än är, vore det överoptimistiskt att tro att särskilt många skulle notera att ytterligare en prinsessa slagit upp sitt stånd på just denna marknad.

Ett undantag är i och för sig kanske just de pålitliga svenska bönderna. Det svenska kungahuset har ända sedan Gustav Vasa kunnat räkna med den fria svenska bondestammen. Men att för den skull begära att svenska bönder av ren patriotism ska börja använda hudkräm, är att tänja lojaliteten förbi bristningsgränsen.

Det är inte för sent för prinsessan att omregistrera ändamålet för sitt företag.