Hyllandet av våldet visar hur ruttet USA är
Reaktionerna på det kallblodiga mordet uppenbarar revolutionära stämningar i det amerikanska samhället.
Toppbild: AP
Tidigt på morgonen den 4 december anlände Brian Thompson till Hilton Hotel på Manhattan. Där, på andra sidan gatan, väntar en ung man på honom. När han får syn på Thompson korsar han vägen och skjuter honom bakifrån med tre skott.
Polisen infinner sig efter ett par minuter, men Thompsons liv går inte att rädda. På Facebook skriver hans arbetsgivare om den tragiska händelsen: ”Vi är djupt sorgsna och chockade efter att ha nåtts av nyheten om att vår vän och kollega har gått bort.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Inlägget får snabbt många tusen kommentarer – och 75,000 av dem är skrattande emojis. På LinkedIn måste företaget stänga av kommentarerna, efter att deras meddelande om mordet mötts av applåder och gilla-markeringar.
Thompson är VD för UnitedHealth Group, ett av USA:s största sjukförsäkringsbolag. Med hjälp av en del kontroversiella metoder har de också blivit ett av de rikaste. Enligt protestgruppen People’s Action avslår de fler ansökningar om ersättning än alla andra bolag: 32 procent, vilket är dubbelt så högt som branschsnittet.
Efter mordet har internet svämmat över av stöd för dådet – och mörkt hån av den avlidne. Det är som att någon damm har brustit: ”Jag har studerat sociala medier länge”, skriver Zeynep Tufekci i NY Times, ”och jag kan inte påminna mig om ett enda fall där ett mord i det här landet har firats så öppet.”
Hysterin minskade inte när den misstänkte mördaren greps: Luigi Mangione visar sig vara en ung amerikan av italiensk härkomst. Ivy League-utbildad, vältränad, med ett bländvitt leende. På sina patroner hade han skrivit ”Delay”, ”Deny” och ”Depose” – referenser till en bok om hur sjukförsäkringsbolagen gör för att förneka människor ersättning.
Ensamma unga män som mördar av idealistiska motiv finns det gott om i historien. Lee Harvey Oswald trodde att han gjorde världen en tjänst när han sköt John F. Kennedy. Skillnaden är att sådana handlingar brukar bemötas av allmänhetens avsmak.
Det borde vara den rimliga reaktionen också här, när tvåbarnspappan Thompson mördas på öppen gata. En välmående kultur jublar inte när medborgare skjuts i ryggen av maskerade mördare.
Men så är det alltså inte – och hyllandet av våldet måste betraktas som ett tecken på att något är ruttet i det amerikanska samhället. På att grundläggande principer håller på att urholkas.
Under 1800-talet växte det fram en ny modell för politisk förändring i väst. Sakta men säkert ersattes revolutioner och inbördeskrig av politisk mobilisering. I stället för våld använde sig politiska rörelser av fredliga demonstrationståg, namninsamlingar, insändare och andra typer av kampanjer.
Parlamentariska metoder var vägen till förändring. Men att öppet våld nu sanktioneras av tusentals är en signal om att den ordningen skakar i fogarna. Sjukförsäkringarna tycks uppfattas som ett problem som ligger bortom politiken – utom räckhåll för demokratin och amerikanska medborgare.
En del forskare menar att vi befinner oss i ett postpolitiskt tillstånd, där de demokratiska mekanismerna inte längre anses funktionella. Människor upplever att de inte har något att säga till om när det gäller hur samhället organiseras.
I The New Yorker berättar författaren Jia Tolentino att hon besöker en klubb strax efter dådet, och när komikern på scen skämtar om mördaren jublar hela lokalen. Det är en ögonblicksbild som påminner om de stämningar den franska polisens agenter noterade i Paris strax före 1789.
Avståndet mellan att jubla över våld och att själv använda sig av den metoden är inte långt. Reaktionerna på det kallblodiga mordet uppenbarar revolutionära stämningar i det amerikanska samhället.
***
