I år ska Israel på nytt rannsakas i Malmö
Hamas massakrerade ungdomar på en musikfestival i Israel, och nu ska ingen få dansa och sjunga på samma scen som israeler.
Toppbild: AP / Martin Meissner
Häromveckan dök det gamla hederliga svenska begreppet ”sell out” upp i samband med premiären på filmen om rockbandet Imperiet. Ni som är under 50 år kan omöjligt föreställa er ett Sverige där det ansågs som förräderi om en musiker fick amerikanskt skivkontrakt eller spelades i P3 i Sveriges Radio.
Inför julen 1967 kom den engelska popgruppen The Whos självironiska tredje album ”Sell Out”, med sångaren Roger Daltrey sittande på omslaget i ett badkar fyllt med baked beans från Heinz. De kvarvarande medlemmarna i The Doors bråkade efter Jim Morrisons död om huruvida deras musik, mot Morrisons uttryckliga vilja, skulle få användas i tv-reklam. Neil Young sjöng att han skulle framstå som en idiot om hans musik användes för att sälja öl eller läsk.
I Sverige startade musikrörelsen egna skivbolag och proggmusikern Mikael Wiehe sa nej när Anni-Frid Lyngstad från Abba ville spela in en av hans låtar. Man sa kanske inte ”sell out”, men det var det man menade – om alla andra alltså – när man själv förblev icke-kommersiell.
Och sedan kom schlagerfestivalen, den omoraliska som Nationalteatern sjöng om 1975. Ett tag var musiken på liv och död, ett ideologiskt ställningstagande viktigare än riksdagsvalen. Och fortfarande är Eurovision Song Contest en sorts politisk åskledare snarare än en samling sånger man inte minns.
I år ska Israel som bekant på nytt rannsakas i Malmö.
Stadens dåvarande starke man Ilmar Reepalu (S) såg för femton år sedan till att Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel spelades inför tomma läktare. Utanför försökte AFA-folket sparka sönder polisens bussar. Helst av allt hade Reepalu velat hindra israelerna från att alls komma, en hållning i linje med hans dubiösa uttalanden om svenska judars ansvar för Israels politik.
I februari 2009 hade också en proisraelisk manifestation utanför rådhuset i Malmö angripits med raketer och flaskor av motdemonstranter, som skrikit ”Länge leve Hamas!”, för att sedan dra runt på gatorna i jakt efter fiender att spöa upp. Vi som var på plats och iakttog eländet noterade efteråt den iskalla tystnad som sipprade ut från stadshuset.
Kort dessförinnan hade samma krets av kommunalråd ställt sig bakom ett skolutbyte mellan sjätteklassare i Malmö och saudiska Riyadh, av alla platser; ett projekt för att öka förståelsen för andra kulturer, som det sades.
Det enda konstiga med att Israel deltar i Eurovision är att landet inte ligger i Europa, fast musik har ju inga gränser.
I brist på andra samhällsvisioner är svenska Melodifestivalen väl numera det finaste exemplet på sammanhållning vi har i Sverige, det har både Magdalena Andersson och Aftonbladets ledarsida låtit undslippa sig. Och kanske var det just detta Andersson tänkte på när hon i Svenska Dagbladet skrev att hon ville ha ”ett Sverige lite mer som Sverige”.
Den tidigare så bespottade, och till och med inställda, musiktävlingen har genom SVT:s idoga marknadsföring gjorts till det centrala inslaget i en svensk kulturkanon. Spektakeltelevisionen har blivit så okontroversiell att också vänstern numera ser den som ett demokratiskt värn mot de otrogna. Galor och glitter; för filmbranschen, musikbranschen, tv-branschen, idrotten, författarna, journalisterna, världens barn, de med cancer. Alla skrattar, alla får ballonger.
Och så kommer Israel och förstör alltihop.
Nu har Malmö inte längre något kommunalråd som står på barrikaderna, men antisemitismen i staden klarar sig nog bra ändå. Stora skaror körde jublande i bilkaravan genom staden efter Hamas pogrom den 7 oktober. Rapporterna från skolor om hotade elever och ängsliga lärare upphör inte.
Även om man inte behöver vara antisemit för att vara kritisk mot Israels politik så har det under vinterns många Palestinademonstrationer inte alltid varit lätt att se var gränsen går. Det dröjde inte heller många dagar innan nyhetsmedierna hade glömt varför bomberna föll över Gaza.
Hamas massakrerade ungdomar på en musikfestival i Israel, och nu ska ingen få dansa och sjunga på samma scen som israeler. Lössen känns igen på gången. Kanske borde man testa Reepalumodellen och låta tävlingen försiggå utan publik, vilket onekligen skulle sätta Malmö på kartan, som det brukar heta.
Eurovision Song Contest är ju bara en fond, ingen bryr sig om musiken när de som hatar judar ostört kan härja runt på gatorna. Låtsas man inte om detta som sker kan man verkligen tala om sell out: man har sålt sig till djävulen.
TOPPBILD: Noa Kirel viftar med israeliska flaggan på flaggceremonin under Eurovision Song Contest 2023 i Liverpool, England.
***
