I bistra tider sitter det fint med syndabockar
Efter folkräkningen i Storbritannien är inte längre troende kristna i majoritet. Men är det nödvändigtvis något dåligt?
Toppbild: AP
”Muslimerna och hinduerna tar över England och Wales!” Ungefär så lät det när brittiska medier i veckan, efter att resultaten från 2021 års folkräkning börjat trilla in, tillkännagav kristenhetens fall. Till och med The Guardian, kungadömets motsvarighet till Dagens Nyheter, skanderade i sin rubrik att de kristna inte längre var i majoritet.
Muslimerna utgör nu knappt sju procent av Storbritanniens befolkning, hinduerna drygt en och en halv. De som kallar sig kristna är fyrtiosex procent – mindre, mycket riktigt, än hälften. Men hör och häpna om inte ytterligare trettiosju procent uppger att de inte hör till någon religion alls.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är ingen djärv gissning att de som kallar sig ateister har vuxit upp i kristna hem: mer nyanlända grupper gör, på gott och ont, inte på samma sätt uppror mot de egna traditionerna. Och slår man ihop de båda blocken med kristna och ateister får man en solid majoritet på gott och väl åttiotvå procent med samma gamla kulturellt kristna britter; om de trivs eller inte med att sitta i kyrkbänken och begrunda treenighetens heliga mysterier spelar kanske inte så stor roll. (Ytterligare en grupp på omkring sju procent vägrade för övrigt att ens svara på frågan.
Det måste komma som en djup besvikelse för anhängarna av teorin om det stora folkutbytet att det enda dramatiska som hänt sedan 2011 alltså är att så många fler har gått och blivit… ateister. Och det känns säkert igen från Sverige. Jag har aldrig i mitt liv blivit utsatt för missionerande av vare sig muslimer eller hinduer, och det har nog inte du heller. De militanta ateisterna, däremot, med Humanisterna i spetsen, flåsar oss i nacken nyhetsdygnet runt. Har du turen att ändå ha glömt bort dem? Vänta bara till Lucia, då kommer debattartiklarna igen.
Folkräkningar av brittiskt och amerikanskt snitt är märkliga tilldragelser. Väl genomförda bildar de synnerligen trubbiga instrument, vilket kan vara bra att komma ihåg när nu den svenska regeringen tycks överväga att importera eländet. Resultaten går ju alltid att vinkla för politiska syften.
Är man som jag i grunden positiv till invandring och flyktingmottagande kanske man låter bli att nämna att andelen muslimer i England och Wales, hur man än vänder och vrider på det, på tio år har ökat med fyrtiotvå procent. Eller att en av sex britter nu är född utomlands. Eller att olika minoriteter nu tillsammans utgör knappa majoriteter i Birmingham och Leicester.
Landets premiärminister är hindu. Londons borgmästare är muslim. Gör det dem mindre brittiska? Gör det, vilket förmodligen är viktigare, hela Storbritannien mindre brittiskt? Och om så är fallet, är det nödvändigtvis dåligt?
Det beror på, kan man lugnt säga. Och inte beror det på några vettiga avväganden.
Statistik rår nämligen inte på våra känslor. Behöver rika, åldrande länder som Storbritannien och Sverige fler människor till sina hårt prövade vårdapparater? Tveklöst, om vi frågar vilken insatt människa som helst. Begår en majoritet av flyktingar och invandrare brott? Absolut inte: de allra flesta jobbar och betalar skatt. Men det spelar ingen roll. Vi kommer inte förbi att frekvensen av våra Jimmie moments beror på hur vi mår.
Och britterna, det måste sägas, mår inget vidare just nu. OECD har trettioåtta medlemsländer; det enda av dem som går sämre ekonomiskt än Storbritannien just nu är… Ryssland.
Inflationen här skenar och hotar – i kombination med vad som verkar bli en vinter präglad av storstrejker i offentlig sektor – att föra öriket tillbaka till det katastrofala sjuttiotalet. I lägenheten där jag bor har vi sjutton grader dagtid. Överenskommelsen, här hemma och i stora befolkningssjok, är att inte slå på elementen förrän temperaturen sjunker under femtonstrecket. För att det blir billigare så, förstås, men också för att det är en fosterländsk plikt inte spela Putin i händerna.
I så pass bistra tider sitter det fint med syndabockar. Jag vill då gärna påminna om att det är just Ryssland, inte muslimerna, som jobbar på för att den här vintern ska bli så jävlig som möjligt.
