I dag finns Italien överallt

Italien är ett vackert land, i alla fall på många ställen. Solen skiner, maten är god och människorna vänliga, i alla fall förvånansvärt ofta. Landskapet bedårar, i alla fall för det mesta, och det förflutna är alltjämt närvarande, i form av konstverk, gamla städer, slott, tempel och kyrkor. Gärna reste man till Italien, även om man visste att skönheten hade ett pris: i form av en industri som aldrig nådde den grad av produktivitet som var bruklig hos grannarna norr om Alperna, i form av en infrastruktur som ruttnade sönder, i form av politisk instabilitet, där ingen regering höll genom en hel mandatperiod, i form av en nästan obefintlig tillväxt, en ogenomtränglig byråkrati och en skenande statsskuld.

Så var det, i alla fall fram till för några år sedan, när den tyska veckotidningen Der Spiegel bar rubriken ”Ciao amore. Italien zerstört sich selbst – und reißt Europa mit” – ”Hejdå, käresta. Italien förstör sig själv – och Europa med”.

Förändringen har inte så mycket med Italien att göra som med grannstaterna. I början av november sprack Tysklands regering efter ett långt bråk om statsskulden, ett år innan nästa reguljära parlamentsval. I början av december fick den franska regeringen avgå, likaså efter en konflikt om statens framtida skuldsättning. Regeringen hade bara varit tre månader vid makten. Varken i Österrike eller i Belgien verkar man för tillfället vara i stånd att bilda en regeringskoalition. Och i Sverige håller regeringen enbart för att den stöds av ett parti utanför den formella makten, ett parti som tvingar fram beslut som knappt någon minister skulle fatta om han eller hon skulle agera bara på eget ansvar.

Därutöver: sedan hösten 2020 har den amerikanska ekonomin vuxit med tolv procent, den tyska inte alls (i reala termer, enligt Eurostat) och den svenska med blygsamma fem procent. Likaså den italienska. Den svenska järnvägen verkar knappt vara i bättre skick än den tyska, avindustrialiseringen hotar många branscher, och byråkratin är den djungel som den brukar vara. Bara i hänsyn till statsskulden står sig Sverige bättre – en nödvändighet för en liten valuta, tänk på Storbritannien år 2022, när finansmarknaden vände sig mot Liz Truss som velat sänka skatterna, varpå pundet bara föll och premiärministern fick avgå.

Hur var det med Italien? I dag finns Italien överallt, så långt ögat når.

Hur stor krisen faktiskt är, och att den inte enbart är en tysk, en fransk eller en svensk kris, märks på förslagen om hur man ska ta itu med den: om man bråkar om statens budget, strider man om måttet för skuldsättningen, om hur mycket lån staten kan ta på sig innan räntekostnaderna äter upp effekten som man kan nå med att reparera järnvägarna eller främja den inhemska batteritillverkningen. Bitterheten med vilken dessa strider förs är ett uttryck för den bakomliggande hjälplösheten. Hur mycket kan man dessutom vinna med att minska byråkratin, eller med några besparingar inom äldreomsorgen eller kulturen?

Man slåss på en liten terräng, och ingen vill uttala den enkla sanningen: att en stats budget aldrig bara är en fråga om mer eller mindre redig bokföring. Den är ett uttryck för maktförhållanden, för politiska projekt av stora och ännu större mått. Och visst finns det sådana projekt, dock för tillfället inte i Europa. Det gäller också för Sverige, som kanske inte känner sig så drabbat av krisen som Tyskland med sin tunga industri, men som säljer tre fjärdedelar av sin export till europeiska länder (visserligen inklusive Norge och Storbritannien, som inte är med i EU).

Bilindustrin, heter det i alla svenska media, när det blir tal om Tysklands elände, det beror på bilindustrin, att den för sent och för halvhjärtat satsat på elektrisk drift. Men är det sant?

Fortfarande säljs betydligt mer bilar med förbränningsmotorer än med eldrift i hela världen (elbilar står i dag för 16 procent av världens alla nya bilar, enligt Statista), men ett företag, det amerikanska Tesla, är i dag värt mer än fem gånger så mycket som Mercedes-Benz, BMW och Volkswagen sammanlagt. Tesla är ett elektrifierat projekt, inte bara för finansindustrin, utan också för den amerikanska staten, som stötte företagets framgång med många miljarder, mest i form av skattelättnader för bilarnas köpare, senast 7 500 dollar per bil.

Projektet grundar på ett strategiskt beslut: det hade kanske funnits andra möjligheter att säkra mobiliteten än med batteridrivna fordon, som dessutom verkar orsaka andra, men inte mindre ekologiska problem än förbränningsmotorer. Men alternativen räknas inte längre, när kapitaliseringen drar i väg. Och så får alla konkurrenter rätta sig därefter, utan att kunna komma ens i närheten av Teslas makt på marknaden. När Angela Merkel, vid denna tid Tysklands förbundskansler, år 2011 proklamerade ”die Energiewende”, när hon satte slut för kärnkraften och krävde den stora ”omställningen” från fossila till förnybara energikällor, tänkte hon inte bara på driftsäkerheten och klimatet. Minst lika mycket tänkte hon på tillväxten i den tyska exportindustrin. ”Die Energiewende” var också ett ekonomiskt projekt. Dock inte ens inom EU ville alla lyssna på henne.

Värre tider lär komma.

När Donald Trump kom till makten första gången, år 2017, betraktades hans framgång i stora världen som en olyckshändelse. Den skulle bestå några år för att sedan gå över. Visserligen sade han upp frihandelsavtalet med Kanada och Mexiko, han lämnade ”Trans-Pacific Partnership” (TTP), han avbröt förhandlingarna om ett frihandelsavtal med EU (TTIP), och han införde tullar mot både kinesiska och europeiska varor. Protektionismen ledde till en överenskommelse mellan EU och Kina, som vid ett toppmöte år 2018 förkunnade ett ”strategiskt partnerskap”. Men när Trump nu åter är vid makten, har EU, i vetskap om unionens beroende av en amerikansk världsordning, bytt sida. I stället talas det om Kina som en ”strategisk rival”. Investeringar från och till Kina är föremål för noggranna granskningar, och man är enig med USA om att hindra Kina att få tillgång till västlig högteknologi. Maktförhållandena har förskjutits till USA:s fördel. Återstår de europeiska staternas försök att öka sin makt åtminstone i den mån, att USA kan dra nytta av den. Bättre att vara en mindre kugge än att vara ingen kugge alls.

Att den här positionen inte är vidare stabil, vet alla. Redan får man intrycket att man från amerikansk sida vill pröva beredskapen till underkastelse: Häromdagen kallade Elon Musk, Teslas verkställande direktör och en av Trumps närmaste medarbetare, den tyske kanslern Olaf Scholz för en ”incompetent idiot”. Kraven på att överta Grönland, Panama eller till och med Kanada verkar röra sig på gränsen mellan politik och ”fantasy”. Att sådana infall inte förutsätter några djupare kunskaper eller geopolitiska funderingar, att de är godtyckliga och kan i princip dyka hur var och när som helst, hör till strategin — bortsett ifrån att många väljare, framför allt anhängarna till högerpopulismen, skulle ge Elon Musk rätt. Över huvud taget finns det förmodligen många medborgare i Europa som önskar sig en ledare minst lika stark som Trump.

Italien är ett vackert land. Dess skönhet ligger i naturen, i historien, i konsten. Den skulle inte finnas utan landets småskalighet. Att centralregeringens makt kan blockeras av regionerna, att varje liten stad och varje by är en värld i sig själv, att familjen är den starkaste kraften må stå i vägen för alla planer att göra landet till en mäktig nation. Men så är småskaligheten konservativ i grunden, den är stabil, man kan falla tillbaka till den, och om det vill sig illa finns det en släkting som äger ett grönsaksland där man kan skörda lök och tomater. Kanske det finns en italiensk framtid för Europa, utanför den direkta konkurrensen mot världens största makter. Till och med för Sverige.

Sommaren är redan varmare, överallt.

***

Läs även: Fakta verkar inte kunna påverka en man som Elon Musk

Läs även: När sci-fi når kapitalmarknaden – och sedan själva staten