I dagens värld har Bagdad Bob blivit norm

Mohammed Said as-Sahaf, som förresten har en masterexamen i engelsk litteratur, har en svensk koppling: han låg antagligen bakom styckmordet på den avhoppade irakiske agenten Majid Husain. Han var i alla fall Iraks ambassadör i Sverige när mordet begicks 1985. Men det var förstås som Saddam Husseins informationsminister han firade verkliga triumfer.

Det är snart tjugo år sedan och jag inser att det finns en hel generation som aldrig upplevt det oförställda nöjet att följa Bagdad Bob. De har inte sett honom kategoriskt förneka att amerikanska tanks nått Bagdad, samtidigt som de dementerade stridsvagnarna syns rulla i bakgrunden. De har inte hört honom berätta om hur amerikanska soldater begår självmord en masse utanför stadsgränsen, enligt »flera autentiska källor«.

Han haffades av amerikanerna när Bagdad föll, men släpptes i stort sett direkt. Inte ens marinkåren kunde ta honom på fullt allvar. Nu finns han tydligen i Arabemiraten.

En hel generation har alltså aldrig upplevt Bagdad Bob och ju mer jag tänker på saken, desto mer undrar jag hur jag skulle förklara honom för dessa flinka ungdomar. Går det?

Det är ju ett av de där orden man ska akta sig för, men i just det här fallet kommer vi inte förbi postmodernismen. Bagdad Bob var, å ena sidan, den kanske sista pre-postmoderna narren. Själva grunden för hans komik var att han förnekade en objektiv verklighet och sanning, oberoende av tolkningar, övertygelser och »strukturer«. Amerikanerna var helt enkelt i stan, oavsett vad man tyckte om det. Hans ivriga förnekande av den objektiva verkligheten var det vi skrattade åt.

Å andra sidan var Bagdad Bob, just därför att han betedde sig på det sättet, kanske den första postmoderna kändisen. Han vägrade att låta verkligheten, bara för att den var verklighet, göra våld på den världsbild han var satt att försvara. Fakta kunde sparka sig trött, vad Bagdad Bob anbelangade.

Det är här vi trampar in i vår nya, sköna värld.

Ett exempel: RFSL har gjort en opinionsundersökning och 61 procent av svenska folket tycker tydligen att vuxna personer själva ska få bestämma sitt juridiska kön. Att en majoritet av svenskarna är följsamma nog att svara på det sätt som de vet minimerar risken för att fulas ut som reaktionärer är inte så konstigt, men skulle de ha svarat på samma sätt för tjugo år sedan?

Antagligen inte. På den tiden ansågs det inte nödvändigtvis som reaktionärt att tro på att det fanns en verklighet och att det antagligen var bäst att juridiken tog hänsyn till den, snarare än till subjektiva känslor och åsikter.

Eller ta den här regeringsbildningen, som blivit en evig installation i den svenska offentligheten. 

Såväl en del partiledare som ledarredaktioner har ägnat ett par år åt att tala om »den breda mitten«. Ändå har alla inblandade vetat om att den breda mitten finns i samma utsträckning som Saddam Husseins sagolika segrar över den amerikanska marinkåren. Men begreppet skrattas inte av scenen och människor som gör anspråk på att leda och reda ut andras tankar kan använda det gång på gång, utan att ens rodna.

Och nu har vi ett alldeles tydligt vänsterblock, som består av ett vänsterparti, som tagits in i regeringsförhandlingar, ett allt radikalare miljöparti och en socialdemokrati som av egen kraft är på väg vänsterut. Men Centerpartiet hävdar att det inte är ett vänsterblock. Helt enkelt därför att de inte vill att det ska förhålla sig så.

Kan man verkligen förklara Bagdad Bob i en värld där han själv blivit norm? Jag tvivlar.