I det nya Sverige finns ingen lyckosam integrationspolitik
Varför skulle en politik som har misslyckats i 50 år plötsligt börja fungera?
Toppbild: TT / Canva
Länge har det varit ett mantra i den svenska samhällsdebatten att de svårigheter som följt på den stora invandringen beror på dålig eller rentav misslyckad integrationspolitik. Orsakerna till problemen som vi ser i vardagen bör följaktligen sökas i de otillräckliga insatserna, hos det samhälle som inte ansträngt sig nog. Fram tonar bilden av ett i viktiga stycken dysfunktionellt land.
Svenskarna brukar i internationella jämförelser framstå som mindre skeptiska till främlingar än de flesta andra. Många från fjärran länder har också valt att söka sig just hit. Ändå har en självspäkande sanning etablerats: nykomlingarna har flyttat till problem, inte från dem.
Samtidigt som parallellsamhällena har tillåtits bre ut sig har en succession av regeringar sagt sig bedriva integrationspolitik. Alltså en sådan som nu förknippas med problemen med bostadsområdena, med skolan, sjukvården, äldreomsorgen och tryggheten. Ingen har ännu ställt frågan varför makthavarna fortsätter med någonting som de flesta anser vara så misslyckat.
Kanske borde man i stället vrida på perspektivet? Kan det vara så att politiken inte har varit anpassad till förutsättningarna och att det ur integrationssträvandena i stället har kommit en segregationspolitik?
Genom det beramade mångkulturbeslutet 1975 slog en enig riksdag fast att invandrare inte behövde bli särskilt svenska och därför skulle få ekonomiskt stöd för att behålla sin gamla kultur och religion. Beslutet innebar också att det, i en djupare mening, skulle finnas två olika sorters medborgare: vi och de.
Assimilering ansågs vara av ondo. Alla skulle bli lyckliga på sin fason. Byalaget Sverige skulle bli byalaget Världen.
Fast ute i det verkliga samhället syntes nya separatistiska tecken. Med tilltagande utomeuropeisk invandring uppstod snart ett integrationsbehov, hur det nu skulle kunna formuleras för att undvika paternalism. 1998 inrättades Integrationsverket och i regeringens proposition ”Sverige, framtiden och mångfalden” slogs det fast att ”alla måste bidra” i ”integrationsprocesserna”.
Integrationspolitiken har haft förebyggande sociala insatser som stående inslag, under så lång tid och i sådan omfattning att hela Sverige med tiden kommit att likna en förebyggande insats.
De som nu dömer ut integrationspolitiken som otillräcklig eller misslyckad, glömmer att den sedan länge har använt sig av precis de åtgärder som nu efterfrågas. Fritidsgårdar, resursförstärkningar, omfördelningar, bidragshöjningar, samarbete skola-polis-socialtjänst och projekt inom snart sagt alla samhällsområden har i mer än fem decennier ingått i arbetet för att förebygga sådana problem, som nu dominerar samhällsdebatten.
Om det stämmer att integrationspolitiken varit dålig, är det lika sant att den inhemska biståndspolitiken framstått som attraktiv för utomstående. I praktiken har flera linjer i svensk politik, sådant som kan kallas den strukturella välviljan, sammanfallit och bidragit till att utfallet blivit segregation.
Centrum är försvagat, tilliten har krympt och viljan är stark att bo med dem man känner sig trygg med. Vi lever med ett slags samhällelig centrifugalkraft. Segregationspolitiken är främlingsfientlig, i alla riktningar, och en sorglig konsekvens av att det svenska samhället inte har tagit hand om sig självt och sina landvinningar.
Flera länder, som genom åren fått omfattande svenskt utvecklingsbistånd, har under tiden gått bakåt och blivit mindre demokratiska eller mer islamistiska. Revolutionshjältar har blivit despoter. I backspegeln framstår biståndet därför som en chansning.
Skulle detsamma kunna sägas om mångfaldspolitiken, integrationspolitiken och biståndspolitiken på hemmaplan?
Det har inte räknats på vad allt detta har kostat under 50 år, och förmodligen är det omöjligt att summera. Mängder av utgifter ligger dolda i förvaltningars och myndigheters löpande verksamheter, från simskolor till sjukhusväktare, och det blir ogörligt att ta reda på hur många som har anställts för att direkt eller indirekt arbeta med en integrationspolitik som få verkar nöjda med.
Den får nu skulden för det mesta och kan liknas vid en voodoodocka som man sticker nålar i.
Det välmenande samhället har uppenbarligen suttit fast i orimliga förväntningar om snabb och omfattande integration. Med goda moraliska föresatser är det svårt att erkänna att man tänkt fel, men i detta nya segregerade Sverige går det inte att förlita sig på att en utdömd integrationspolitik plötsligt ska bli lyckosam.
Lars Åberg är journalist och författare.
* * *
