I ett land bombat med Mello
Public service-kulturen och gängkulturen överlappar varandra och uppnår då den högre form av sammansmältning som kallas integration.
Toppbild: TT
Vi lever i skuggan av högre samhälleliga syften, som motarbetandet av kommersialismen och främjandet av multikulturalismen.
Vill man förstå Sverige är den statliga Invandrarutredningen 3: Invandrarna och minoriteterna (SOU 1974:69) ett centralt dokument. På sidan 355 föreslås: ”Försörjningsvillkoret utgår ur medborgarskapslagen. Varje person i landet kan i dag – antingen genom eget arbete eller i form av bidrag från det allmänna – anses ha möjlighet att försörja sig och sin familj.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Året därpå fattade en enig riksdag beslut (proposition 1975:26) om att invandrare borde få bestämma hur pass svenska de ville bli, och att de skulle uppmuntras att odla sina gamla hemländers kulturer i särskilda etniska eller religiösa föreningar.
I det nya Sverige fick man således göra lite som man ville. Även om Katarina Barrling har skrivit en fin bok om Världens mest protestantiska land, anpassat, anpassligt och moraliserande, var det som världens modernaste nation vi då helst ville se oss.
Under det där speciella 1970-talet pratades det också om icke-kommersiell kultur som alternativ till sådant som reklamen och skivbolagsdirektörerna spred över nejden. Jag var med på ett hörn och tog initiativet till den första Folkfesten i Malmö, där Cornelis Vreeswijk, Hoola Bandoola Band, Peps Persson och många andra spelade utan betalning. 1974 års statliga kulturpolitik tog färg av tidsandan och fick uppdraget att motverka kommersialismens negativa verkningar.
I den tjocka rapporten Ej till salu (Statens ungdomsråd, 1981) beskrevs sedan ”kommersialismens tendens att föra över en köp-och-sälj-mentalitet även på områden där den inte hör hemma”. Föreningsliv och gemenskap hotades av att massmedierna stimulerade passiv konsumtion: ”Konsumtionen utgör ett livsintresse och den ger konsumenterna deras typiska livsstil.”
Om någon i dag dristade sig till att skriva 655 sidor om att hon inte var till salu skulle omgivningen inte förstå vad hon menade.
Däremot är väldigt många beroende av offentliga bidrag: kulturmänniskor, föreningar, arbetslösa, asylsökande, politiker, medier, företag, hyresgäster och projektkonsulter. I individualismens tid är det bidragsansökningarna som binder oss samman.
Själv skulle jag önska mig ett mycket spretigare kulturliv utan krav på ekonomisk lönsamhet. Det borde finnas mer av experimentell och normbrytande kultur, inte minst mot bakgrund av att både stat och kulturutövare så hårt surrat fast sig vid den instrumentella, normerande kulturen. Ingen har i Sverige kunnat sväva i tvivel om vilka åsikter som varit de korrekta och därmed prioriterade när anslag och stipendier fördelats.
Kulturen har på så vis identifierats som någonting som kan mätas, sorteras och kvoteras. Ambitionen påstås fortfarande vara att stå emot kommersialismen och främja multikulturalismen.
Med ganska mycket facit i hand kan man säga att det senare lyckats betydligt bättre än det förra; identitetstänkandet är ju etablerat som kulturell rikslikare och vi har ett omfattande skattefinansierat föreningsutbud med separatistiska tendenser. Av Jenny Strindlövs reportagebok om romskt parallelliv, Romani kris, framgår till exempel att en familj i Malmö startat nio olika föreningar, som under en femtonårsperiod fått 111 miljoner kronor i bidrag utan trovärdig redovisning.
1974 års invandrarutredning fick således större genomslag än samma års kulturpolitik.
Ja, det har faktiskt blivit som i den 44 år gamla dystopin från Statens ungdomsråd. Den kommersiella förflackningen är så enahanda att ingen längre tar notis om den. Vad var det nu han sjöng, Nirvanas Kurt Cobain, inte utan desperation i rösten? Here we are now, entertain us!
I något slags protest mot insikten om sin egen tråkighet excellerar film- och musikbranscherna i självsmekande prisutdelningsgalor. Ordet frihet används sällan i kultursammanhang, kanske för att alla insett hur beroende vi är. I stället har kulturbegreppet utvidgats till att omfatta olika former av okultur, som hederskultur och våldskultur.
Vi är därmed assimilerade i ett nytt samhälle, där det är självklart att SVT bombar allmänhetens medvetande med Mello och många i offentligheten menar att det är det svenska samhällets fel att de gängkriminella blivit som de blivit. Emellanåt överlappar public service-kulturen och gängkulturen varandra och uppnår då den högre form av sammansmältning som kallas integration.
***
Läs även: Utanförskap är ett politiskt favoritord
Vi lever i skuggan av högre samhälleliga syften, som motarbetandet av kommersialismen och främjandet av multikulturalismen.
Vill man förstå Sverige är den statliga Invandrarutredningen 3: Invandrarna och minoriteterna (SOU 1974:69) ett centralt dokument. På sidan 355 föreslås: ”Försörjningsvillkoret utgår ur medborgarskapslagen. Varje person i landet kan i dag – antingen genom eget arbete eller i form av bidrag från det allmänna – anses ha möjlighet att försörja sig och sin familj.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Året därpå fattade en enig riksdag beslut (proposition 1975:26) om att invandrare borde få bestämma hur pass svenska de ville bli, och att de skulle uppmuntras att odla sina gamla hemländers kulturer i särskilda etniska eller religiösa föreningar.
I det nya Sverige fick man således göra lite som man ville. Även om Katarina Barrling har skrivit en fin bok om Världens mest protestantiska land, anpassat, anpassligt och moraliserande, var det som världens modernaste nation vi då helst ville se oss.
Under det där speciella 1970-talet pratades det också om icke-kommersiell kultur som alternativ till sådant som reklamen och skivbolagsdirektörerna spred över nejden. Jag var med på ett hörn och tog initiativet till den första Folkfesten i Malmö, där Cornelis Vreeswijk, Hoola Bandoola Band, Peps Persson och många andra spelade utan betalning. 1974 års statliga kulturpolitik tog färg av tidsandan och fick uppdraget att motverka kommersialismens negativa verkningar.
I den tjocka rapporten Ej till salu (Statens ungdomsråd, 1981) beskrevs sedan ”kommersialismens tendens att föra över en köp-och-sälj-mentalitet även på områden där den inte hör hemma”. Föreningsliv och gemenskap hotades av att massmedierna stimulerade passiv konsumtion: ”Konsumtionen utgör ett livsintresse och den ger konsumenterna deras typiska livsstil.”
Om någon i dag dristade sig till att skriva 655 sidor om att hon inte var till salu skulle omgivningen inte förstå vad hon menade.
Däremot är väldigt många beroende av offentliga bidrag: kulturmänniskor, föreningar, arbetslösa, asylsökande, politiker, medier, företag, hyresgäster och projektkonsulter. I individualismens tid är det bidragsansökningarna som binder oss samman.
Själv skulle jag önska mig ett mycket spretigare kulturliv utan krav på ekonomisk lönsamhet. Det borde finnas mer av experimentell och normbrytande kultur, inte minst mot bakgrund av att både stat och kulturutövare så hårt surrat fast sig vid den instrumentella, normerande kulturen. Ingen har i Sverige kunnat sväva i tvivel om vilka åsikter som varit de korrekta och därmed prioriterade när anslag och stipendier fördelats.
Kulturen har på så vis identifierats som någonting som kan mätas, sorteras och kvoteras. Ambitionen påstås fortfarande vara att stå emot kommersialismen och främja multikulturalismen.
Med ganska mycket facit i hand kan man säga att det senare lyckats betydligt bättre än det förra; identitetstänkandet är ju etablerat som kulturell rikslikare och vi har ett omfattande skattefinansierat föreningsutbud med separatistiska tendenser. Av Jenny Strindlövs reportagebok om romskt parallelliv, Romani kris, framgår till exempel att en familj i Malmö startat nio olika föreningar, som under en femtonårsperiod fått 111 miljoner kronor i bidrag utan trovärdig redovisning.
1974 års invandrarutredning fick således större genomslag än samma års kulturpolitik.
Ja, det har faktiskt blivit som i den 44 år gamla dystopin från Statens ungdomsråd. Den kommersiella förflackningen är så enahanda att ingen längre tar notis om den. Vad var det nu han sjöng, Nirvanas Kurt Cobain, inte utan desperation i rösten? Here we are now, entertain us!
I något slags protest mot insikten om sin egen tråkighet excellerar film- och musikbranscherna i självsmekande prisutdelningsgalor. Ordet frihet används sällan i kultursammanhang, kanske för att alla insett hur beroende vi är. I stället har kulturbegreppet utvidgats till att omfatta olika former av okultur, som hederskultur och våldskultur.
Vi är därmed assimilerade i ett nytt samhälle, där det är självklart att SVT bombar allmänhetens medvetande med Mello och många i offentligheten menar att det är det svenska samhällets fel att de gängkriminella blivit som de blivit. Emellanåt överlappar public service-kulturen och gängkulturen varandra och uppnår då den högre form av sammansmältning som kallas integration.
***
Läs även: Utanförskap är ett politiskt favoritord
