I ett slag mellan S+V och SD+M hade vänstern vunnit

Vad händer om MP, L, C och KD alla åker ur riksdagen? 

Med ett partilandskap bestående av SD, M, S och V skulle Sverige befinna sig i ett läge både likt och olikt det nuvarande. Stora låsningar och mycket liten vilja till blocköverskridande överenskommelser; inte ens vad gäller det militära försvaret finns ju en överenskommelse om finansiering! I övrigt skulle olika samhälleliga intressen och aktörer, som i kraft av sina resurser dominerar partiernas verksamheter, fortsätta att verka genom färre, men än mer internt splittrade partier än tidigare. Och troligen fick vi en koalitionsregering som bygger på parlamentarisk majoritet. 

Men hur skulle landskapet då se ut mer konkret? Trenden sedan valet 2022 är att S+V ökar medan M+SD bibehåller sitt väljarstöd. De flesta av de mindre partiernas tidigare sympatisörer väljer att gå till Socialdemokraterna.  

Förklaringen till det torde vara att många medborgare i Sverige inte är ”identitetspolitiskt” bundna till partier, utan kritiskt tänkande och samhällsintresserade. Man kan helt korrekt observera att Tidömajoriteten driver extremt högerorienterad SD-politik, far med osanning och spelar dålig teater.  

Välfärden i Sverige är marknadiserad, privatiserad och underfinansierad. En formidabel utmaning med kompetensförsörjningen tornar upp sig, inte minst i äldreomsorgen. Tidömajoriteten har ingen plan för att möta denna verklighet. Den marknadsskola som folkmajoriteten inte vill ha är skapad av just de ”liberaler” som nu påstår sig vilja reformera systemet, men aktivt avstår från att lägga fram sedan länge beredda reformer.  

Klimathandlingsplanen som lades fram i december 2023 var ingen plan. Sverige är inte i färd med att nå någon av uppställda målsättningar för klimat och miljö. Detta hindrar inte landets miljö- och klimatminister att gång på gång hävda att man bedriver ”ambitiös och effektiv” klimat- och miljöpolitik. Hennes departementschef, vice statsministern, försöker desperat att få till mycket stora subventioner till kärnkraftsprojekt. Hon och hela Tidölaget gick nämligen till val på den ogrundade idén om att det ”måste” byggas ny kärnkraft.  

Den grova organiserade brottsligheten griper tyvärr omkring sig och Tidömajoriteten har en ensidig idé om att bekämpa den. Efter mer än ett decennium av straffskärpningar och nya befogenheter för polisen åstadkoms företrädesvis en kraftig utbyggnad av domstolsväsende och kriminalvård. Den senare tappar alltmer av sitt inslag av ”vård” under överbeläggning och personalbrist. Den stora socialpolitiska satsningen på att bryta nyrekrytering till kriminaliteten lyser med sin frånvaro, starkare än solen själv. Kommunerna ges formellt juridiskt ansvar för det brottsförebyggande arbetet, men inga nya resurser.  

Tidömajoriteten driver i stället mot att kommuner i lag ska förhindras att höja kommunalskatten. Skattebefrielse för arbetsfria kapitalinkomster upp till 300 000 kronor bereds. Den som äger och hyr ut en bostad ska få ännu förmånligare skattevillkor än idag. Det antyds att ”återvandring” snarare än bostadsbyggande är lösningen på bostadsbrist.  

En riksdagsmajoritet bestående av S och V skulle ha möjligheten att göra tvärtom på ovanstående punkter. Värna den gemensamma välfärden, genomdriva kostnadseffektiva planer för att uppnå en rättvis klimatomställning och värna miljön, storsatsa på att fånga upp barn och ungdomar på väg in i kriminalitet, stimulera bostadsbyggande och genomdriva en ekonomisk politik för något mer av jämlikhet. Det skulle vara bra för de flesta av oss om det fick ske, med eller utan stöd från några mindre partier. 

Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.

Läs Thomas Gürs svar på samma frågeställning här.

***

Läs även: Kärnkraft behövs inte i Sverige

Läs även: Demografin i Sverige ställer oss inför ett val