I missnöjets vinter

Det är plågsamt att se hur Centern långsamt tar sig fram till samma slutsatser som alla andra redan dragit.

Ja, vi måste tala om partiet igen. Det är inte mitt fel. Det är trots allt Centern som avgör vilken regering vi får, eller om det ska bli nyval.

Man kunde tro att Annie Lööf skulle känna sig som damen på täppan i det här läget: stabilt opinionsstöd som, om något, drar en aning uppåt. Uppvaktad av alla, till höger och vänster. Ödet – åtminstone vad gäller de närmaste veckorna och månaderna – i sin hand.

Inte, då.

Aldrig, under en rätt lång karriär som innehåller så märkliga figurer som Olof Johansson, har jag varit med om ett Centerparti som är så stingsligt, frustrerat, gnälligt och självömkande. Det ger inte alls intryck av att ha världen i sin hand, utan snarare av att tycka sig ha hela världen mot sig.

Orättvist!

Att en raljant typ som jag blir en hus-satan i Centern är en sak. Men när till och med blida kulturskribenter som Expressens Jens Liljestrand sägs ägna sig åt »centerhat«, ligger snarstuckenheten tjock som korngrynsgröt.

Det är ju egentligen inget märkligt som hänt. Centern ställde ut löften, som gjorde det svårt att agera kungamakare, trots att det var sannolikt att partiet skulle bli det. Nu, när problemet till sist är på väg att lösas med tvång, skyller Centern omgivningen för sin egen dåliga strategi. Det odlas dolkstötslegender och hatmyter. Egentligen handlar det mest om att det är genant för kejsaren att till sist tvingas klä på sig offentligt, när de flesta hela tiden sett att kejsaren var naken.

Centern är ilsket och sårat, eftersom det tappat ansiktet.

Så inte ens valets vinnare – ministermakaren Centern – kommer att gå ur den här regeringsbildningen nöjd. Inte ens om Stefan Löfven signerar bort hela arbetsrätten, inför platt skatt och flyttar rikets huvudstad till Högfors. Centerpartiet kommer inte att glömma sin nesa.

Missnöje.

Men Socialdemokraterna, då? Om de nu puttas upp på taburetterna av Centern? Borde inte de bli nöjda? Icke.

Centern orkar bara lyfta Löfven med rejäla liberala eftergifter. Och det, just när den socialdemokratiska vänstern mobiliserar och letar efter en svensk Corbyn. Det blir en kataklysm för tankesmedjan Katalys, om Löfven höjer rutavdragen och slopar värnskatten. Tänk er att det redan usla opinionsstödet börjar sjunka ytterligare. Hur går det med partihumöret då?

Missnöje.

Och Vänstern. I väljarstöd en riktig valvinnare, men till vilken nytta? Ingen bryr sig om dem. Kanske kan de växa ytterligare, om Löfven går Lööf till mötes, men sedan då? Ingen kommer att bry sig om dem i alla fall.

Missnöje.

Miljöpartiet? Att de finns kvar i riksdagen, snarare än i ur- och skuropposition i buskarna, är ren tur. Inte vet de vart de ska ta vägen, heller, eller vem som ska leda dem.

Missnöje.

Värst är det just nu för Liberalerna, om de fortfarande finns. Jan Björklund övertalade riksdagsgruppen att han hade gjort ett bra val, i ett par veckor. Sedan sprack det. Både illusionen och partiet, verkar det som.

Missnöje.

Och inte fick Ulf Kristersson bli statsminister, så allt det här besväret som Moderaterna gick igenom, både före och efter valet, var förgäves. Vem vet när det blir tillfälle igen? Och med vem? De där kommunalråden i Skåne, som slagit sig samman med Sverigedemokraterna, hänger över Kristersson som sävliga åskmoln.

Missnöje.

Men Ebba Busch Thor måste väl ändå vara nöjd?

Med vad? Ett valresultat som hon inte hade någon nytta av? Och nu, i värsta fall, fyra år av ältande om allianssvek och ständiga påhopp om att hon omfamnar de bruna. Vem vet om man är poppis efter något sådant?

Missnöje.

Inte ens Sverigedemokraterna är glada. Visst, de fick alla att sätta dem i centrum. Visst, de slog sönder den partipolitiska strukturen i Sverige. Men inte på det sätt de ville, om nu Lööf kröner Löfven. Då blev det inget statsbärande konservativt block. I stället fick vi ett center-socialdemokratiskt-vänster-grönt-liberalblock.

Å, herreje.

Välkommen till missnöjets vinter. Den lär bli lång.