I motsats till LVU-myten: muslimska barn omhändertas mer sällan än andra
Socialtjänsten är betydligt bättre än sitt rykte.
Toppbild: TT
"Hur får du veta så mycket?” Frågan kom från en högt uppsatt socialdemokratisk riksdagsledamot för nästan 20 år sedan.
Jo, svarade jag, jag handlar i Tensta centrum och då kommer personer och vill berätta. När jag åker T-bana sätter sig folk bredvid mig och pratar om olika problem i samhället. Anledningen till att folk vill berätta just för mig är att de känner igen mig. Jag har bott i Tensta sedan 1980 och som aktiv SSU:are hjälpt många barn med läxorna, drivit ett ungdomscafé och arbetat som sjuksköterska på vårdcentralen. Och ja, de såg till att jag som muslim och kvinna kunde ta plats som riksdagsledamot 1994–2002.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mats Hult, i många år välkänd stockholmspolitiker och den som hårdast drev att jag skulle stå på valbarplats på riksdagslistan, förklarade i en intervju i Månadsjournalen (nummer 8/1994) ”Där ute hälsar var och varannan på henne". Jag föreslog Mats Hult att han skulle gå i Tensta centrum med min mamma, för då skulle alla hälsa på honom också. Min mamma är också en som känner många. Min pappa klagade alltid på att det tog två timmar att gå igenom Tensta centrum med henne.
Vid ett av mina möten på T-banan var det en bekant till min mamma som satte sig bredvid mig. Det här var något år efter mordet på Fadime Sahindal. Av min mamma hade jag förstått att denna kvinna var sympatisk och klok och kämpade hårt för sina barn. Nu berättade hon att hon hade det jättetufft med sin 14-åriga dotter, som ville vara ute sent på kvällarna. När mamman inte gick med på det hotade dottern att hon skulle ringa till socialen för att tala om hur hårt hållen hon var hemma.
Mamman, som hade god kontakt med lärarna på barnens skola och visste att hon skulle få stöd av dem, svarade sin dotter att hon skulle förklara för socialtjänsten vilka regler hon sätter upp för sina barn och varför. Dottern sade då: ”Mamma, du är inte svensk och har brytning, tror du att de kommer att tro på dig eller mig?”
Kvinnan medgav att hon blev osäker, men stod på sig.
Rykten om att den svenska socialtjänsten godtyckligt omhändertar främst muslimska barn spreds som en löpeld från mun till mun senvintern 2021. Socialstyrelsen har nu granskat alla barn och ungdomar födda mellan 1991 och 2020 och kartlagt hur många som blivit omhändertagna enligt LVU. Granskningen omfattar totalt 3,8 miljoner individer. Specifikt undersöktes barnen med muslimsk bakgrund.
Var de, som kampanjen påstod, överrepresenterade?
Enhetschef Annika Öquist på Socialstyrelsen beskriver resultatet av undersökningen:
– Vi ser generellt att barn med utländsk bakgrund får mycket mindre insatser över lag från samhällets sida. Och barn vars föräldrar kommer från muslimska länder omhändertas alltså inte mer än andra, när vi kontrollerar mot socioekonomiska faktorer. Tvärtom.
Annika Öquist bekräftar min bild att kampanjen var grundlös och det vore katastrof om socialtjänsten skulle tveka att ta hand om barn som behöver komma ifrån sina familjer.
Förra året arbetade jag tillsammans med en ung och engagerad skötare. Hon var kunnig och hade väldigt fin hand med våra patienter. Jag märkte att hon var speciellt engagerad i patienter som bodde på SIS-hem. Jag kunde inte låta bli att fråga varför. Hon sänkte rösten och sade mycket tyst: ”Jag vet hur det är, jag har själv bott på SIS-hem”. Jag blev överrumplad och kände en beundran för att denna unga kvinna i dag är både självständig och mycket duktig.
Hon berättade att hennes mamma blev djupt deprimerad när hon själv var nio år och hennes syster tio. Mamman klarade inte att ta hand om dem, men var klok nog att vända sig till socialtjänsten och för att få hjälp. Flickorna placerades först i fosterhem. Min kollega berättade att hon rymde ofta och placerades på nya ställen. Under hela resan hade hon kontakt med mamma. Och det var just mamman som, under ett besök på ett SIS-hem, satte ned foten och sade: skärper du dig inte kommer jag aldrig mer att besöka dig.
Mamman kom inte på ett halvår, varpå min kollega bestämde sig för att ta tag i sitt liv. Och lyckades med det. Hon är öppen med sin bakgrund och kanske vågar hon just för att hon är så duktig på jobbet. Vi är inte längre kolleger men vi har behållit kontakten och hon ser mig som sin extra mamma, vilket gör mig stolt och glad.
Den unga kvinnan är liksom jag muslim från Mellanöstern. Jag kan i dag bara tacka socialtjänsten, som ingrep när hennes mamma inte längre hade förmåga och kraft att vara mamma.
***
