I skuggan av en skandal

Eftersom de flesta tycks ha glömt att julen pågår med full kraft till 20:e dag Knut, men faktiskt inte tar helt slut förrän till kyndelsmäss den 2 februari (då man förr åt ett trevligt miniatyrjulbord,) och redan sedan länge plockat bort alla ljusslingor, godisskålar och släktingar ur sin tillvaro, är det för väl att vi nu haft något annat att gotta oss åt.

Sällan har en skandal varit så vältajmad som Kommunalaffären, mitt i kyla, mörker och oxveckotristess. Den innehåller dessutom alla de klassiska ingredienserna: fackpampar, mutmisstänkta politiker, lyxviner, sprit och striptease. Men är samtidigt så lagom ofarlig att man kan krypa upp med den i soffan och känna att, hur infama saker man än skrivit på Twitter, så är ju Margot ändå ganska helylle. Och »fackpamparna« har inte ens druckit vin för 32.000 kr flaskan – bara sålt det.

Nu när krutröken lagt sig och beaglarna tystnat kan det dock vara intressant att se hur historien med utrikesministerns lägenhet blottar tre systemfel på bostadsmarknaden. Fel som gör att en person med ett tillfälligt arbete där sluttiden är oviss, som ju är fallet med bland annat statsråd, inte kan få en bostad i vår huvudstad.

Det största problemet är att vi knappt har några större centrala hyresrätter kvar. Och vem vill göra en gigantisk investering för lånade pengar om man bara ska bo en kortare period – och inte vet när man kan tvingas lämna sin post?

Problemet har uppkommit av att vi haft två inkompatibla system. Hade vi kört ren vänsterpolitik hade vi haft hyresregleringar, men inte tillåtit ombildningar till bostadsrätter när de började bli för lönsamma. Med ren högerpolitik hade vi tillåtit ombildningar, men med marknadshyror hade fastighetsägarna sällan velat sälja. I bägge fallen hade vi haft hyresrätterna kvar, men ingen har haft mod nog att köra sin politik fullt ut. Att bankerna sedan stöder dubbelbelåning av hus med bostadsrätter gör inte situationen bättre.

Fördelarna med fri hyressättning vore att det, som i de flesta andra storstäder, skulle finnas lägenheter att hyra – om än dyrt. Våningar som i dag står tomma av spekulationsskäl skulle frigöras, personer som bor för stort skulle få en liten knuff att flytta, byggandet skulle öka och det skulle finnas större incitament att välja annat än innerstaden.

Naturligtvis kräver marknadshyror en lång övergångsfas, där hyrorna inte når full höjd förrän vid byte av hyresgäst. Segregationen kan öka något, men knappast i innerstaden – där kvarvarande hyresrätter ändå (enligt min ovetenskapliga men empiriska uppfattning) mest förmedlas genom »kontraktsköp« (det vill säga mutbrott) eller, som i Wallströms fall, kontakter.

Märkligt nog ska Wallström faktiskt ha krävt att få betala »marknadsmässig« hyra till Kommunal – trots att hon enligt sin partilinje snarare borde ha hållit på den gällande bruksvärdesprincipen.

Slutligen, något jag tycker att alla, oavsett politisk hemvist, borde kunna ställa upp på är en förändring av bostadskön. I dag vill väl ingen stockholmare nyttja sin kötid, eftersom man inväntar lyan i Gamla stan eller finvåningen på Odengatan. Själv brände jag en gång elva kö-år på en tvåa i Blackeberg som jag lämnade efter 2,5 år. Det grämer mig dagligen. Om bostadskön i stället gav tillbaka kötiden när man gav upp sin lägenhet skulle vi slippa tomma hyresrätter, evighetslånga andrahandsuthyrningar och komplicerade bytesaffärer med sedlar under bordet.

Fast vad gäller Margot Wallström hade det förstås varit allra enklast om staten behållit det tjusiga Utrikesminister-hotellet på Blasieholmen.