I tv-studion är kön en hypotetisk fråga
I den mediala verkligheten behandlas könet som ett uttryck att konsumera och visa upp, några bland alla andra varor och stilar. Inte konstigt att fler blir dysforiska.
Toppbild: Unsplash
Programledaren spänner ögonen i mig. “Och du valde att ta huvudansvar för barnen?”
Frågan är formulerad som att jag skrikit att vitt är svart och dansat naken, som att jag hotat eller ruskat, gått över i alla fall ett par tydliga gränser. Jag har varit i tv förut, inte sällan på något ämne som liknat kvällens Idébyrån om kön, och ändå är jag förvånad.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är inte deras fel, förstås, utan mitt. På min promenad till tv-studion hade jag ännu en gång lyssnat på ljudversionen av Joseph Campbells dokumentärserie The Power of Myth (1988). Den nyspruckna våren sved i tårkanalerna, ljuset hade den vassa, låga vinkel som jag hört triggar mångas säsongsdepressioner. I mina airpods flummade den döda amerikanska professorn loss om att gamla naturreligioner och algonkinska myter, berättelser som ingen evidens kan säkerställa, men som ringer starkt i alla som hör dem.
Det är med fruktbarhetsoffer i huvudet som jag går in i tv-sminket, där de högutbildade samtidsvarelserna pratade som att könet, förutsättningen för allt, var en hypotes. I det trivsamma panelprogrammet är man och kvinna ett skämt och en pose, en gravallvarlig identitetsfråga och en politisk debatt. I de 28 tighta tv-minuterna hinner kön vara allt, utom alltings ursprung.
Tiktoks mikrotrender har gett queerteoretikern Judith Butler rätt, på internet är kön något som verkligen görs, framställs, utan relation till kroppen. Jag undrar vad Campbell sagt på sin skrovliga 70-talsamerikanska. All tro, hävdar mytologen, innehåller återfödelse. Liv på bekostnad av liv, död och sex alltid länkade. Osiris förenar dem, precis som Jesus.
Jag gick över Gärdet, drog djupa andetag av hanträd som desperat försökte pollinera något. Jag tänkte på den grekiska mytologin där det är Hades, dödens, lust som i konflikt med fruktbarhetsgudinnan Demeter skapar årstiderna när han rycker hennes unga dotter ner i underjorden. Långt ifrån en sexig soft girl-roll, en influencer utklädd i hemmafru-drag.
Naturens återfödelse dånade utanför det nyrenoverade tv-huset. I studion presenterades frågan om kön och fortplantning som något som går att vara för eller emot, moderskapet som en roll bland många att välja bland. Ingen verkade känna vårens vemod, det som är detsamma som mammornas. Vi sörjer för att vi är maskmat och är glada för det också, men framför allt vet vi att våra känslor inför det hela inte spelar stor roll.
Mina barn är rosorna, jag är gödslet och kan sköta min uppgift som näringstillförsel bättre eller sämre. Mina åsikter om livets grundläggande villkor hanterar naturen oavsett med ett imponerande stortafslugn. Hur förklarar jag det för en proffsig programledare i tight kavaj, att både hon och jag i naturens ögon är en halvfärdig bokashi?
Gudrun Schyman dyker upp och förklarar att alltihop handlar om makt. Jag känner igen den åldrade kämpens aggressivitet, som många som minns sin egen dödlighet är hon besatt av världslig vinning. Jag, däremot, är loj av amningshormoner. Att egot dör under förlossning är ett faktum hon slagits mot länge, hennes generations feminister älskar krigsmetaforer. Våldet är boxande i luften, slingrande på kroken, ovilja att acceptera att hon är ett köttstycke som alla andra.
Inte för att det är något småttigt med att vara en hoper kolatomer. Joseph Campbell blev världskänd för att beskriva den klassiska hjältens resa och inspirera sin vän George Lucas att skriva Star Wars. Min generations kvinnor har varit arga på att hjältarna (Harry Potter, Frodo och alla de andra som följer samma mönster) inte varit tjejer. De missade att deras cykliska äventyr, som innehåller erövring, död och återfödelse (och därmed ett slags utplåning av egot) bara funkar som arketypisk historia, för att den är en hyllning till kvinnan och hennes livgivande kraft.
Mannen dödade fågeln, då dog fågelns sång och därför dog mannen, förklarar min ende vän Joseph Campbell i mina hörlurar. Det är först när människor blev bofasta som man började bygga helgedomar. Jag har själv teoretiserat om att de odlande människorna behövde kontrollera könen och moralen mer, eftersom jordbrukarnas mer långsiktiga investeringar gjorde det där med ägande, släktskap och arv viktigt.
Campbell pratar om att stamfolk inte behövde bygga en kyrka för att de som levde nära naturen var omgivna av död och återfödelse, liv och sex, hela dagarna. Allt under himmelen var deras kyrka. Det ekonomiska sinnelag som en bonde eller stadsbo hade, gjorde att de behövde skaffa monument för att påminna sig om de stora krafterna, för deras vardag var så ohelig i sig, menar han.
Könet är fortfarande förutsättning för allt, den ena generationens blodiga offer fortfarande villkoren för nästa. I den mediala verkligheten behandlas det som ett uttryck att konsumera och visa upp, några bland alla andra varor och stilar. Inte konstigt att fler blir dysforiska.
***
