Ibland har man riktig otur, Horace Engdahl
Det är intressant att Engdahl trots att han inte uttrycker något särskilt intresse för den individbaserade rättighetstanken, ändå hänvisar till den när det gäller honom själv.
Toppbild: TT
Ibland har man inte bara otur, man har riktig otur. Det drabbade Horace Engdahl nyligen. Han skrev en Understreckare för Svenska Dagbladet. Den råkade publiceras samma dag som Lotta Lundberg skrev en text för kultursidorna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Horace, eller herr Engdahl som det heter i Akademien, först. Och han var också först med att inleda serien ”Världen som väntar”. Vi som är vana vid att tänka på denne herre som Världen av igår, blev naturligtvis nyfikna. Vad gjorde den postmoderne till en framåtblickande? Mycket riktigt spanade hans text snarast mot det förflutna och gick så långt tillbaka som till drottning Kristina som lär ha sagt: ”Den som inte är stark nog att försvara sina rättigheter, har inga.” Den nutide kommenterade detta som: ” Att rättigheter skulle äga något slags objektiv existens, oberoende av att någon makt ser till att de respekteras, är förstås metafysiskt skoj.”
Ni förstår resten. Västerländska idéer om individens rättigheter har ingen framtid. Den materiellt starkes autonomi kan lika gärna översättas med ”köpkraft”. Det är ju som konsumenter vi har blivit respekterade. Ser man på. Herr Engdahl hade gjort det igen. Skurit upp samtidens fläsk med hjälp av flanörens obotliga ennui.
Den postmodernism Engdahl gjort karriär på, gick att återvinna. Nyckfull nihilism, med Crister Enanders ord, går precis som en del andra fenomen att återanvända. Det är bara ibland som herr Engdahl visar sin förståelse av den västerländska individbaserade rättighetsidén. Som när den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius i sitt Sommarprogram läste upp ett sms hon fått av Horace Engdahl, skrivet från Akademiens stamlokus Den Gyldene Freden:
”Kära Sara jag hoppas att du fått något att äta. Vi har just läst pressmeddelandet här på Freden. Det är utmärkt. Vi kollade även uttalandet på DN:s webbsida. Situationen verkar något ljusare. Du har skött dig förbannat bra. Kanske vi trots allt överlever. Varma hälsningar, Horace.”
Det var beröm levererat efter att Sara Danius agerat och tillsatt en advokatutredning efter avslöjandena om Kulturprofilen.
Berömmet togs sedermera tillbaka genom att Engdahl anklagade Sara Danius för att ha brutit brevhemligheten. Som Aftonbladet sedan skrev syftade han förmodligen på – om inte Svenska Akademien har någon egen regel om brevhemlighet – brytande av post- eller telehemlighet, som är ett brott, enligt brottsbalken. Brottet, som kan ge fängelse i högst två år, handlar dock om att utan lov öppna och läsa brev eller annat meddelande – inte om ett brev eller meddelande som är sänt till en själv.
Engdahl kallade plötsligt Sara Danius för inkvisitor vilket kan ha göra med hans undanglidande vänskap med Kulturmannen, som åkte i finkan för våldtäkt.
Det kan vara hur det vill med den saken. Det intressanta är, i skenet av Understreckaren, att Engdahl trots att han inte uttrycker något särskilt intresse för den individbaserade rättighetstanken, ändå hänvisar till den när det gäller honom själv.
När det gäller mer filosofiska synpunkter lär Engdahl ha yttrat att "Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”.
Vem är Engdahl? Han disputerade, blev förstekritiker i Dagens Nyheter, uppvaktades av Akademien och valdes in. Akademiens tradition av upplysningstradition fick därmed en knuff i precis den riktning som uttrycks i Understreckaren. Kulturmannen, som bjöd på vin på Wasahof, utgjorde något av en ryggrad i, med Expressens ord, ”den dumlojala kotteri-röta som Klas Östergren vittnar om i sin nya roman ’Renegater’”.
Men Lotta Lundberg då? Hon skrev på Engdahls motstående sida om vad som krävs för att gå mot strömmen. Om att berätta för den som borde höra att: ”Din blick har blivit kall. Ditt handslag slipprigt.”
Det var naturligtvis slumpen som ställde de två texterna mot varandra, men jag känner mig rätt säker på att Horace Engdahl är intresserad av slumpen som avgörande faktor. Det är nämligen så att om man överger värderingarna så måste man helt enkelt lita till turen. Så enkelt och så svårt, herr Engdahl.
***
Läs även: Woke-språket har blivit en klassmarkör