Icke-kandidaten

Går det att lita på Fredrik Reinfeldt? Det är i korthet den frågan som sannolikt kommer att avgöra valet. Moderatledaren har själv ställt förtroendet för sin egen person i fokus. Precis som Tony Blair en gång gjorde spänner han ögonen i väljarna och säger »lita på mig, vi har förändrats«.

Hittills har moderatledaren glidit fram till makten på en våg av positiv förvåning. Göran Persson och Carl Bildt möttes båda av djup skepsis när de kom fram – ­Reinfeldt har mötts av öppna armar. Nu kommer prövningens tid, opinionsmätningarna jämnar ut sig och Reinfeldts karaktär granskas i sömmarna.

Reinfeldt har definierat nästan hela sin karriär som en negation, en slags icke-kandidat. Han är inte nyliberal, men inte heller riktigt konservativ. Han började sitt partiledarskap med att förkasta de gamla moderaternas program. Men han är inte heller, försäkrar han, någon gråsosse. Framför allt är han inte Göran Persson.

Det har visat sig vara en effektiv taktik. Svenskar gillar uppenbarligen försiktighet, ödmjukhet och pragmatism – för varje ny avbön stiger opinionssiffrorna. Och att inte vara Göran Persson räcker uppenbarligen för många. Men nu jagar politikerna, medierna och ytterst väljarna efter vad Reinfeldt egentligen står för. Det börjar likna det skämt som gick om förre centerledaren Olof Johansson, att Säpo hade försökt åsiktsregistrera honom, men misslyckats. Fokus har i detta nummer försökt finna Reinfeldts rötter genom att granska hans karriär, från barndomshemmen i Spånga och Täby till omgörningen av partiet till de »nya moderaterna«. Fram tonar en tydlig bild; ett intensivt intresse för ledarskapspsykologi, för personlig moral och ansvarstagande med ett motsvarande ganska svalt ideologiskt engagemang.

Även om Reinfeldt utmålar sig som ­Göran Perssons motsats är han i själva verket ganska lik statsministern som politiker, om än inte till personligheten. Båda är utpräglade pragmatiker, intensivt intresserade av maktutövning, med ett problematiskt förhållande till det egna partiets ideologer och rättrogna och med en i grunden socialkonservativ hållning.

Här finns ett klart brott mot de föregående moderatledarna Bohman, Adelsohn, Bildt och Lundgren. Under dem var moderaterna inte moderata. Som ett av få länder i Europa har Sverige sedan 1970-talet haft ett ledande oppositionsparti med mycket tydlig ideologisk marknadsliberal profil, en närmast anglosaxisk höger, inspirerad av Thatcher och Reagans kamp mot socialismen.
Med Fredrik Reinfeldt får Sverige tillbaka den vanliga europeiska kontinentala högern, van att tänka i makttermer, försiktig, konsensusorienterad, kompromissande, evolutionär – inte revolutionär. Både till sitt konkreta program, med riktade skattesänkningar och bantade bidrags­nivåer, och till sin ideologiska linje, liknar Reinfeldt Helmut Kohl, Jacques Chirac och många kristdemokratiska ledare i Belgien, Holland och Österrike. När det varit framgångsrikt har det givit gradvisa reformer i samförstånd, men lika ofta har det lett till ett osäkert vacklande, där varken höger eller vänster presenterat annat än halvmesyrer som lösningar på allvarliga samhällsproblem.

Där finns också svaret på om Reinfeldt går att lita på. Det går inte att söka i ideologi eller övertygelse, bara i vad han konkret sagt och lovat. I intervjun med Fokus surrar sig Reinfeldt ännu hårdare fast vid sitt begränsade valprogram. Det, säger Fredrik Reinfeldt, kan vi lita på.
De borgerliga väljare som hoppas att han ändå, efter valet, ska börja avreglera och privatisera borde börja oroa sig på allvar.

Vart Reinfeldt skulle styra Sverige på längre sikt, hur han skulle agera om vi drabbas av en ny ekonomisk eller utrikespolitisk kris, står däremot skrivet i stjärnorna. Fredrik Reinfeldt kommer att säga att själva regerandet kommer att skötas med all den ledarskapskompetens och kunskap han och hans team besitter. Men för att kunna gissa sig till hur en politisk ledare agerar på sikt och i oförutsedda situationer krävs att hon eller han har en mycket tydlig och sammanhängande ­ideologisk övertygelse. Det har inte Reinfeldt.